PERSPEKTIV. En tapper skara pilgrimsvandrade under fem dagar från Göteborg till Vallersvik. Vandringen började med Gudstjänst och sändning i Betlehemskyrkan.
Equmeniakyrkan i Fiskebäck och Lerkil, Svenska kyrkan i Hanhals och Ölmevalla välkomnade pilgrimerna med säng – eller golvplats, liksom Equmeniakyrkan i Vallersvik som också var målet för vandringen. Vid ett stopp under dagtid öppnade också Vallda metodistkapell sina dörrar med en historisk tillbakablick.
Varje dag började och slutade med berättelsen om Emmausvandrarna och främlingen som slog följe längs vägen. Vid kvällsandakterna firades nattvard, vinet delades och brödet bröts. För lärjungarna på väg till Emmaus var det just där, vid brödbrytandet, de kände igen främlingen som Jesus.
Medvandrare bidrog med erfarenheter
Till dagsrytmen följde också en medvandrare som bidrog med erfarenheter och tankar för egen tyst reflektion och delande i gruppen kring diakoni, bildning, skapelsen, fred och försoning samt demokrati. Ämnen för nutid som också har lång historia i kyrkans och friförsamlingens liv och som hänger samman och förutsätter varandra. Det som möjligen sticker ut i förhållande till historien är skapelsen som är en av vår tids stora överlevnadsfrågor.
Det är något speciellt att vara i rörelse samtidigt som ens tanke ges en särskild riktning. Samtal om diakoni färgades av miljön från Slottskogen i Göteborg, förbi Räddningsmissionens Maträtt till Västra Frölunda torg och till Fiskebäck. Bebyggelse och Landskapet förändrades och med det tankarna.
Paus för att hitta ägaren
Händelser under färden kan ge ytterligare, helt oplanerat, tankestoff. Under sista dagen passerades en kohage där det låg en kalv som inte såg ut att må bra. Skulle vi gå förbi likt prästen och leviten eller skulle vi handla som den barmhärtiga samariern? Det blev en lite längre paus för att finna ägaren.
De sex personer som utgjorde den första friförsamlingen i Vallersvik, landets första baptistförsamling, som var en utpost till baptistförsamlingen i Hamburg, genomförde nog inte den här typen av pilgrimsvandringar, men de gick långa sträckor för att hjälpa människor i nöd, utöva diakoni och för att sprida skrifter i bildande syfte. De möttes, likt de första troende, i hemmen för att dela bröd och vin, föra samtal och växa i tron. De var beredda, om inte med livet, så ändå med frihet och heder som insats, bryta ny mark för att få leva trons väg så som de upplevde sig kallade att göra, på den egna bekännelsen. Oprövat bestämde de en ordning där varje kvinna och varje man gavs samma röst i församlingens angelägenheter.
Demokrati behöver återerövras
För att hedra ursprunget behöver reflektionen och samtalet leva om de utmaningar vi ser i vår samtid och våra samhällen. De diakonala behoven är stora också i dag. Bildning har flera dimensioner där folkbildningen bidrar till en holistisk syn kring kunskap som riskeras tappa bort till förmån för den kognitiva bildningen. Demokrati behöver likväl återerövras av varje generation som ett samtal för det gemensammas bästa och särskilt för den som har svårt att göra sin röst hörd. Freden och skapelsen kallar oss till att göra underverk genom en omställning så att världen kan bestå.
Baptismen är en av de rottrådar som finns i Equmeniakyrkan. Därför var det så fint att den sändande församlingen i denna pilgrimsvandring var en före detta missionsförsamling, att under vägen titta in i Vallda metodistkapell. Ett tecken för enhetens väg kom till uttryck i den välfyllda Borekullastugan, där Sveriges baptistförsamling en gång bildades, när nattvardens instiftelseord lästes ur Missionskyrkans handbok.
Karin Wiborn
biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR