Hon fick ingen kram av Gud

Jennifer Granqvist
Jennifer Granqvist har gjort ­poesi av sitt religionstrauma. ”Men inte för att vara ­provokativ”. Foto: Nicoline Aspvik

Hon har ägnat en stor del av livet åt att inte vara rädd för Gud. Nu är Jennifer Granqvist 32 år, och efter terapi för posttraumatisk stress har hon skrivit något så ovanligt som en diktsamling om religionstrauma.

Jennifer arbetar med det i Finland något udda Svenska för invandrare (SFI) i Jakobstad i svenskspråkiga delarna av Öster­botten. Ursprungligen kommer hon från Ekenäs, sydväst om Helsingfors, och är fotograf. Men såren från kyrkan har satt käppar i hjulet för tillvaron och orken att arbeta. Under flera år har hon varit sjukskriven men nu har hon börjat resa sig, hitta nya vägar och har skrivit den bok som hon själv önskar hade funnits för henne när hon var yngre.

Osunda maktstrukturer

– Jag vill att folk ska känna igen sig, för det finns inte många som satt ord på det här. Skillnaderna är inte så stora, oavsett från vilken kyrka man kommer och har farit illa i religiösa sammanhang. När maktstrukturer blir osunda är det alltid vissa teman som återkommer, fastslår Jennifer.

Fast samtidigt, mitt i allt, så tror jag på Gud. Wait, what, ­säger folk. Men det gör jag faktiskt. Men jag tycker att det är svårt att säga ”kristen”.

I boken Gud var min pappa men han kunde inte krama mig , är texterna autofiktiva; en blandning mellan egna erfarenheter och andras. Jennifer har träffat många med liknande upplevelser, bland annat i digitala samtalsgrupper genom svenska Hjälpkällan och finländska UUT. Det är viktigt för henne att dikternas jag inte kan härledas när det handlar om makt och framgångsteologi, renlevnadskultur och tonårssex, ­­homosexualitet, uppror och ifrågasättande.

 

”där det finns frågor/där lever jag

ett tecken på liv i skolan

ett tecken på bräcklig relation med Gud i frikyrkan”

 

– Alla tonåringar har starka känslor och tankar kring vilka de är, sex, alkohol, kompisar, hur de vill leva sitt liv. Unga människor testar sig fram. Det som blir så intressant är att det framstår som rebelliskt och obekvämt när de här frågorna ställs i relation till en religiös kontakt.

Teoretiserar klarsynt

Det märks att Jennifer arbetat med text och studerat litteratur när hon klarsynt teoretiserar kring sina dikter.

– Vad skulle ha hänt med texterna om diktjaget i stället varit en man? Kvinnorollen, inte minst inom en del kyrkliga miljöer, anses fortfarande ha helt andra förväntningar. Hur mycket hör man exempelvis om att en man ska spara sig till äktenskapet?

Samma sak händer frågorna kring Gud, i boken. Satt i en religiös kontext upplever vissa läsare ett hot, konstaterar Jennifer som fått frågan om hur hon kunnat ”skriva så fruktansvärt om Gud”.

– Men jag har inte skrivit för att vara provokativ!

Framgångsteologi

De sammanhang som Jennifer växte upp i var dels en kyrka på hemmaplan dels andra fria kyrkobildningar och läger där tilltalet ofta präglades av en amerikanskinspirerad framgångsteologi och där litteraturen hämtades från Livets ord. Många minnen är goda, med resor både i Finland, Sverige och USA, mängder av nya vänner, gemenskap med familjen, glädjen i att få hjälpa till och vara delaktig. Och däri ligger något av det svåra, menar Jennifer. Att det är människor som menat så väl, haft bra intentioner men där konsekvenserna blev till något helt annat. Erfarenheterna har funnits kvar som sår ända tills i dag.

– Jag kunde inte prata med någon vuxen om att jag blev rädd när både barn och vuxna förväntades tala i tungor och allt kändes hysteriskt. Så jag stängde nog av i stället. Jag visste inte ens själv att det var rädsla jag upplevde. Jag hade ont i magen redan då.

 

”jag skall leva för dig/sjunger barnen i kör/jag skall leva för dig/sjunger jag i fel tonart”

 

I själva verket lämnade Jennifer kyrkogemenskapen tidigt, redan som 16-åring. En tydlig brytpunkt fanns aldrig utan undan för undan lämnade hon det som gick att lämna, samtidigt som hon fortfarande i mycket levde kvar i den regelvärld som gällde.

Religionstrauma

– Det har varit en lång, lång process. Kanske blir den aldrig klar. När man pratar om religionstrauma så hävdas det i somliga kretsar att det räcker att be och om det ändå händer grejer så har man inte bett tillräckligt eller så har man syndat. Att psykisk ohälsa bara beror på synd. Samma sak med synen på sexualitet, speciellt när det gäller kvinnor. Det är inte bara jag som fått höra att sex före äktenskapet är som att ta en tugga på ett äpple och vem vill ha ett äppelskrutt? Den bilden lever kvar i mig, normerna, kraven. För att det var så det skulle vara.

Tankemönstren har stannat kvar. När migränattackerna återkommer räcker det inte för Jennifer att teoretiskt förstå att de inte beror på synd.

– Det sitter så jättedjupt!

Att sedan lämna den omgärdade kristna gemenskapen och i stället leva i ett sekulariserat sammanhang har också varit svårt. Som när psykvården rekommenderade yoga och mindfulness för henne som vuxit upp med att det är samma sak som att fresta djävulen.

 

”Jag stirrar på de som går till arbetet/undrar om de också är rädda för demoner”

 

Att finnas i nya sammanhang där exempelvis homosexualitet är en självklarhet och där alla kan referera till sagorna om Harry Potter är också en utmaning.

– Jag såg faktiskt nyligen första filmen om Harry Potter med en trygg vän. Fast jag ju vet att det är lugnt, att det bara är en saga för barn, fick vi ta paus flera gånger för jag fick sån hjärtklappning över historierna med magi. Precis som med yogan. Det är så svårt att lämna ett tankesätt. Allt som har med tro att göra går jättedjupt i en människa.

Fick ADHD-diagnos

En läkande faktor för Jennifer var när hon fick en adhd-diagnos och bättre kunde förstå varför hon upplevde saker som mässande lovsång med extra starkt obehag, då sinnesintryck ofta förstärks för henne.

– Upprepade fraser, nästan som mantran, att ge sitt liv för Jesus till exempel, upplever jag fortfarande som väldigt obehagligt. Som om orden attackerar. Då räcker det inte att jag ska tänka på kärlek… Fast samtidigt, mitt i allt, så tror jag på Gud. Wait, what, ­säger folk. Men det gör jag faktiskt. Men jag tycker att det är svårt att säga ”kristen”.

Målet är igenkänning

Med sina dikter vill Jennifer inte påstå att hon har rätt eller hamna i tvsoffor och spotskt debattera mot kyrkliga företrädare. Målet är igenkänning för andra som drabbats och att visa att man får ställa frågor och tänka annorlunda. Nu vill hon framför allt fortsätta skriva.

– Jag har lagt så mycket tid på att känna mig värdelös och sörja det jag varit med om. Det känns som förlorade år. Jag kände mig så udda men i själva verket var jag bara en helt vanlig tonåring.

Fakta: Boken

Gud var min pappa men han kunde inte krama mig

Jennifer Granqvist

Kita förlag (2023)

 

Anna Hagnell

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
CAPTCHA