Konsensusmetoder. Jag har uppfattningen att vi i dag på många håll i samhället har ett tråkigt och onödigt polariserat samtalsklimat. Även om jag har samtalat med andra som delar denna uppfattning vill jag, för att denna text ska bli trovärdig, betona att detta är min uppfattning.
Jag tror nämligen att receptet för att ändra på detta handlar om att vi behöver bli bättre på att på riktigt lyssna på varandras berättelser och även våga ställa följdfrågorna om varför en person uppfattar saker och ting på det sätt som den gör. Förmågan att sätta sig in i andras situationer handlar i grunden om empati men det är också något som kan leda till solidaritet.
Att i ett församlingsmöte till exempel våga sätta barns intresse framför mitt eget, barn som kanske inte har rösträtt i församlingen. Att välja att rösta för någon annans skull än sin egen. Att om möjligt faktiskt våga sätta någon annans bästa framför mitt eget.
Fullt närvarande i nuet
Jag har vid olika tillfällen i mitt liv haft förmånen att vid flera olika tillfällen fått möta människor som haft förmågan att både vara fullt närvarande i nuet, i det aktuella samtalet samtidigt som de verkligen fått mig att känna mig sedd.
Ett sådant möte var när jag hälsade på Tomas Sjödin i en lunchpaus på en konferens varpå vi började prata och han snabbt frågade om vi inte skulle tillbringa lunchtiden ihop. Helt plötsligt satt jag och åt lunch tillsammans med en person som jag aldrig tidigare hade träffat och som ställde nyfikna frågor om vilka utmaningar och glädjeämnen jag upplevde i min roll som relativt nyutbildad pastor. Här fanns ingen egen agenda utan bara en genuin nyfikenhet av att förstå vem jag var och hur min situation såg ut. Jag kände mig sedd och jag upplevde ett intresse av att höra hur jag tänkte.
Skulle det fungera i praktiken
Första gången jag åkte som ombud till en Equmeniakyrkans kyrkokonferens var 2016. Det var mycket nya intryck och saker att lära. Det var med viss skepticism som vi röstade ja till förslaget att 2017 gå över till konsensusmetoder. Det lät bra och vettigt i teorin men skulle det verkligen fungera i praktiken? Det var frågan som jag och många med mig ställde.
Sedan dess har jag varit ombud i fem konferenser då vi tillämpat konsensusmetoder och i dag är jag en stark förespråkare av detta verktyg! Min erfarenhet är nämligen att konsensusmetoder hjälper oss att lyssna till och utmanar oss att sätta oss in i andra människors perspektiv och ta del av deras erfarenheter. När vi sedan ändå är oense ges möjligheten att inte bara ta beslut utan att också få lyssna till varför någon är emot att ta ett beslut.
Det här upplever jag är den stora styrkan med konsensusmetoder. Att vi lär oss att bli bättre på att ta in andras perspektiv och lyssna till varandra.
Bättre på att lyssna till varandra
Och det är ett vittnesbörd som jag tror att dagens samhälle behöver. Vi behöver inte alltid vara överens, även att kunna tycka olika är en viktig del av demokratin. Det fina med detta är att vi inte behöver ändra varken Sveriges konstitution eller grundlag för att sprida detta. Tvärtom har vi alla möjligheten att i vår vardag och i de sammanhang som vi finns öva oss på detta.
Vi kan ställa följdfrågor och öva oss i att sätta oss in i andra människors situationer och tankar. Genom att göra det bidrar vi till att motverka polarisering och omfamna hela den mångfald som mänskligheten utgörs av.
Marucs Lind
generalssekreterare Equmenia
LÄGG TILL NY KOMMENTAR