Tack, Lasse Svensson och Jenny Dobers, för ert genmäle till min debattartikel om hbtq och församlingarnas självständighet i Equmeniakyrkan (Sändaren 20/2023).
Ni klargör där att kyrkoledarna endast har en vägledande och stödjande funktion, vilket ofta handlar om att erbjuda ”hjälp att följa sina egna och samfundets stadgar och ibland hjälp att hantera sådant som uppenbart splittrar och sårar gemenskapen.” Ni skriver också att Equmeniakyrkan kännetecknas av ”viljan att leva tillsammans med olikheter”.
Kan inte driva förutbestämd linje
Detta tolkar jag så att kyrkoledarna inte kan driva en förutbestämd linje gentemot enskilda församlingar i hbtq-frågan, utan måste rätta sin vägledning efter församlingens egna utgångspunkter. För att uttrycka det lite fyrkantigt: I en konflikt som berör frågor om hbtq kan problemet lika gärna ligga hos dem i en församling som har en liberal sexualetik som hos dem som har en traditionell sådan. Detta kanske är självklart, men det kan behöva understrykas, ifall det ännu finns någon osäkerhet på den punkten bland Equmeniakyrkans medlemmar.
I anslutning till min fråga om Equmeniakyrkans värdegrund när det gäller hbtq, så skriver Svensson och Dobers bland annat att diskriminering av hbtq-personer fortfarande pågår i Equmeniakyrkan och att samtalsmaterialet Equmeniakyrkan och hbtq tydliggör ”att icke-diskriminering rör så mycket mer än vigsel.” Här har jag en annan uppfattning, såsom också framgår av min första artikel. Materialet tydliggör ju snarare att (icke-)diskriminering inte rör vigsel överhuvudtaget, eftersom det hävdar att en traditionell vigselsyn går att förena med icke-diskriminering.
Vidare är det tydligt att det just inte finns så mycket som säkert kan kallas diskriminering av hbtq-personer i kyrkosammanhang, eftersom det enda exempel på diskriminering som ges är att man missgynnar anställd personal på grund av sexuell läggning eller könsöverskridande identitet. Ingenting sägs om vad diskriminering av vanliga församlingsmedlemmar skulle innebära – förmodligen därför att diskrimineringslagen inte har så mycket att säga om det.
Jag menar att ordet ”diskriminering” används på ett oklart och potentiellt förvirrande sätt i Equmeniakyrkans samtalsmaterial.
Jag menar att ordet ”diskriminering” används på ett oklart och potentiellt förvirrande sätt i Equmeniakyrkans samtalsmaterial. Å ena sidan ges ordet legitimitet och tyngd genom sin koppling till diskrimineringslagen och de mänskliga rättigheterna. Å andra sidan framställs det som om diskriminering vore liktydigt med ”exkludering” i största allmänhet genom att det ställs i motsats till den ”inkludering” och det ”välkomnande” som samfundet ska eftersträva, detta trots att den typ av inkluderande åtgärder som föreslås i materialet inte har något som helst att göra med icke-diskriminering i juridisk mening (se Equmeniakyrkan och hbtq, till exempel s. 11, 47–50). Den här betydelseglidningen av ordet ”diskriminering” måste betraktas som en allvarlig pedagogisk brist i samtalsmaterialet.
Liberal sexualetik
Ännu allvarligare blir denna brist i ljuset av att materialet inte tydligt skiljer på inkludering av hbtq-personer och en liberal sexualetik. Flertalet av de råd som ges är mycket lätta att koppla till en liberal etik, medan församlingar som i sin vigselpraxis markerar en traditionell sexualetik lämnas nästan helt utan vägledning. Det här är inte bara en pedagogisk brist, utan ett osynliggörande, eller för att använda samtalsmaterialets egen terminologi, en ”exkludering” av en ståndpunkt – en ståndpunkt som Equmeniakyrkan sägs värna.
Ulf Bergström
LÄGG TILL NY KOMMENTAR