Mitt barn är bara ett halvår, men jag misstänker redan att det svåraste i mitt föräldraskap kommer att vara att släppa henne fri.
Att inte låta min oro styra. Och det verkar jag inte vara ensam om. Att barns rörelsefrihet har minskat de senaste 50 åren är en konsekvens av föräldrars ökande oro; allt färre barn promenerar eller cyklar exempelvis till skolan utan blir skjutsade, konstaterar biträdande professorn i fysioterapi Anna-Karin Lindqvist, i en artikel i Dagens Nyheter om att svenska barn rör sig för lite. ”Föräldrar älskar sina barn och tänker: Jag skjutsar dig så du kommer tryggt fram. Vi vill vända på det: Jag älskar mitt barn – därför får du cykla till skolan själv”, säger hon.
Minskar rörelsefrihet
Jag tror att vuxnas oro även minskar barns andliga och tankemässiga rörelsefrihet. Under Equmeniakyrkans kyrkokonferens handlade ett seminarium om varför det ofta är svårt för barn att komma till tals om tro och teologi i församlingarna. Teologen Joseph Sverker, som ledde seminariet, har skrivit boken Undrar om Gud: en bok för nyfikna där han besvarar barn och ungas frågor om tron och livet. Samtidigt betonar han att det viktigaste inte är att ha alla svar. Tvärtom. Han beskriver en ögonöppnare på ett barnläger när han bjöd in till en ”teohörna”. Den första frågan handlade om hur Gud kan vara evig, och Josephs instinkt var att på en gång ge en teologisk förklaring. Men han hejdade sig och frågade i stället vad barnet själv tänkte – vilket visade sig vara en massa klokt. Han insåg då att samtalet är det viktigaste: att vara nyfiken, lyssna och låta barnen reflektera.
Fick alldeles för enkla svar i kyrkan
För egen del fick jag som ung överlag alldeles för enkla svar i kyrkan. Av omsorg tror jag, men också på grund av oro över att ifrågasättande skulle göra att jag tappade tron. Men det blev tvärtom när de förenklade svaren inte fungerade att ta med in i vuxenlivet. Vuxna undvek det svåra och komplexa i stället för att hjälpa mig forma en hållbar teologi och tro. Eller med andra ord: de skjutsade mig med bil, i stället för att först cykla tillsammans med mig och lära mig om trafiken, och sedan släppa mig fri längs vägen.
Jag tror därför att det viktigaste vi kan göra för våra barn – egna och andras – är att rusta dem till att möta livets komplexitet. Och sedan släppa dem fria så att de kan forma sin egen väg och tro.
Lina Mattebo
skribent, författare och gästkrönikör i Sändaren
LÄGG TILL NY KOMMENTAR