PERSPEKTIV. Hur byggs en gemensam identitet och stolthet över det gemensamma sammanhanget? Går det att vara stolt över och del av ett större sammanhang där alla inte är överens?
I sommar samlar vi nästan 4 000 scouter till lägret Större på Vägsjöfors herrgård utanför Torsby i Värmland. Det är Equmenias tredje nationella scoutläger och det blir också större än de båda tidigare lägren. Det är flera saker som sticker ut med ett sådant här läger. Till att börja med tar det flera år att planera, och antalet ideella timmar som läggs ned räknas i tusental. Faktum är att över 1 000 av de som åker på Större i sommar gör det som ledare eller funktionärer. Detta är människor som tar en vecka av sin ledighet eller semester och i många fall också betalar för att sova i tält, bidra och möjliggöra en lägervecka utöver det vanliga för flera tusen scouter från hela landet.
Gemensam stolthet
För utomstående kan det låta helt bisarrt att våga planera ett läger utifrån dessa förutsättningar men vi tror och vet att det går. En anledning till att det går är att det finns ett gemensamt vi och en gemensam stolthet över att vara just Equmeniascout och att tillhöra Equmenia. Detta gäller både barn och unga samt ledare i Equmenia, organisationen där barn och unga får växa i gemenskap med varandra och Jesus. Det är det som förenar och är drivkraften till att människor ställer upp.
När Equmenia hade riksstämma i höstas diskuterades nya stadgar i flera timmar och vi fick även skjuta beslutet till dagen därpå. Det fanns en stor bredd i åsikter men också en stor gemensam kärlek till Equmenia. I sann konsensusanda hittades en ny formulering som både styrelse och 90 procent av ombuden var nöjda med.
Fokus på nuet och framtiden
Det här kanske någon tycker låter ganska likt Equmeniakyrkans kyrkokonferenser och det är det till viss del. En stor skillnad mellan Equmenia och Equmeniakyrkan är dock att det i Equmenia bara tar några år för en generation att bytas ut. Fyra av tio ombud var på riksstämman för första gången och det är inte en ovanlig andel. Det här gör att det typiska ombudet på våra stämmor föddes efter att Equmenia bildades. Referenser till hur det var förr på SBUF, SMU eller MKU:s tid förekommer inte. Det här betyder inte att vi förkastar historien. Tvärtom är vi stolta över den och lär oss gärna av den. Men vårt fokus ligger på nuet och framtiden. Kanske har Equmeniakyrkan något att lära här av både Equmenia och andra kyrkor?
Kanske är det typiskt svenskt att vara lite lagom engagerad och hellre sucka över Equmeniakyrkans bredd än att vara stolt över den.
När jag möter syskon från Evangeliska frikyrkan (bildat 1997) hör jag aldrig någon relatera till något av de tre samfunden som bildade det gemensamma samfundet. Likväl är de stolta över att tillhöra just det gemensamma samfundet. Stoltare än vad jag upplever att den typiske medlemmen eller medarbetaren i Equmeniakyrkan är.
Lite lagom engagerad
Kanske är det typiskt svenskt att vara lite lagom engagerad och hellre sucka över Equmeniakyrkans bredd än att vara stolt över den. Tänk om vi i stället skulle lära oss av en kyrka med lite längre historia av att rymma en stor bredd. Jag tänker på den katolska kyrkan. En kyrka med otaliga inriktningar och strömningar. En kyrka där du knappt alls kan hitta en katolik som orkar stå för allt det som kyrkan står för, men som likväl är stolt över att vara katolik och att tillhöra just den kyrkan.
Ofta finns stoltheten i Equmeniakyrkan i det lokala sammanhanget. Det är i grunden bra för det är där gemenskapen är och blir till. Men det behöver inte utesluta att vi kan vara stolta över hela Equmeniakyrkan, för just ditt lokala sammanhang är en av alla de viktiga delar som tillsammans utgör just Equmeniakyrkan.
Marcus Lind
generalsekreterare Equmenia
LÄGG TILL NY KOMMENTAR