Vad ska man med Bibeln till om man inte är kristen? Är det inte då bara en samling sagor och moraliska råd? Tja, till och med Richard Dawkins, brittisk evolutionärbiolog och världskänd för sin aggressiva ateism, har medgett att kristendomskunskap är livsviktig för att skolbarn ska förstå sin historia och sin kultur. Som exempel ger Dawkins att det finns lika många citat ur Bibeln som ur Shakespeares pjäser i det berömda engelska lexikonet Oxford English Dictionary. Flera av våra mest välbekanta fraser, uttryck och ord har biblisk härstamning, och vårt språk är präglat av tongivande bibelöversättningar. Vad man än tycker om kristendomen och dess sanningsanspråk går det inte att förneka att den fullständigt format den värld vi lever i.

När jag undervisade litteraturstudenter vid universitetet i Cambridge förvånades jag ofta över deras bristande religionskunskaper. Trots att de var några av de skarpaste unga hjärnorna i England visste de nästan ingenting om Bibeln eller dess persongalleri. När vi läste äldre litteratur (vilket vi ju gjorde hela tiden) kunde jag fråga dem ”Förstår du den här allusionen? Vet du vem Isak är? Eller Abraham?” och de skakade skamset på huvudet. Det var ett reellt kulturhistoriskt och kunskapsmässigt problem, ty Bibeln och den kristna berättelsen är omöjliga att skilja ut från den västerländska kulturhistorien. Den som inte kan sin Nya Testamentet förstår inte John Miltons epos ”Det förlorade paradiset” eller Dantes ”Den gudomliga komedin”.

Utan bekantskap med judeokristna traditioner går medeltida poesi och en enorm andel av musik skriven före 1800-talet henne förbi. Hon kan inte på djupare sätt engagera sig i klassiska verk av Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist eller Torgny Lindgren. Hon får problem med att förstå den svenska historien, Karl XII:s tro på sin gudomliga rätt som kung, vad det innebar för Sverige att bli protestantiskt, ja till och med vårt moderna rättssystem.

Rabbin Dan Korn skriver i sin bok ”Som om Gud fanns” om ett Sverige som gärna låtsas vara bra mycket mer sekulärt än vad det egentligen är. Under de senaste decennierna har Sverige klättrat allt längre uppåt i det högra hörnet på World Values Surveys värderingskarta, där länder med sekulära och individualistiska synsätt trängs. Vi är stolta över vår progressiva och gudsbefriade stat som vi tror kan maximera vår frihet och utvecklingspotential. Men trots detta har vårt land djupa religiösa rötter som fortfarande präglar allt från vår kultur till våra politiska förhållningssätt och ställningstaganden – och som haft stor del i att forma vårt rättspatos och vår känsla för rätt och fel. ”Vi lever som om Gud finns, men tror att vi tror att Gud inte finns”, skriver Dan Korn. Nog borde det medvetandegöras på ett mer genomgripande sätt i skolundervisningen?

Kyrkohistorikern Joel Halldorf har i bland annat Expressen bedrivit ett gediget folkbildningsarbete om den svenska demokratins historia och dess många kristna inslag. Finns det plats för sådana inpass i läroplanen? Istället för att ständigt tala om religionens faror, om fanatism och förtryck, kanske vi kunde lyfta fram dess möjligheter, dess inbjudan till gemenskap, dess konkreta arbete för en bättre värld. Och om inte det, kan vi åtminstone låta barn och unga ta del av Bibeln på ett fördomsfritt sätt? Det skulle innebära att läsa Gamla och Nya Testamentet som en troende människa läser dem, utan att genast lägga ett dömande raster över och säga ”så här trodde man då, därför gjorde man så tokigt”. Istället kunde läraren fråga eleverna: om du trodde på det här, vad skulle det få för konsekvenser för ditt agerande?

Hur skulle du läsa den här samlingen böcker om du var kung på femtonhundratalet, fattig på artonhundratalet, aktiv i medborgarrättsrörelsen på nittonhundratalet? Om du tillhörde den judiska diasporan eller satt i koncentrationsläger, eller i nordkoreanskt fängelse? Tänk så många spännande samtal det kunde leda till, vilken ökad förståelse för den värld vi lever i!

JOSEFIN HOLMSTRÖM