Vill vi bli tröstade, bekräftade eller utmanade? Den frågan gäller lika mycket mötet med kristen tro som kulturen och konsten. Båda har redskap att nå oss i själens djup. Det visste Olov Hartman, som själv var präst och dramatiker. Konsten och tron är tvillingar, sade han. Och alltid på lika villkor. Konsten är alltså inte trons tjänarinna eller någon ”himmelens metkrok” som bara ska fånga människor åt kyrkan.
Det blir extra tydligt med alla bibliska teman och gestaltningar på kulturscenerna just nu. Ett exempel är Niklas Rådströms nya roman som kort och gott heter Boken. En storslagen och berörande berättelse om Bibelns och världens tillkomst ur författarens/Skaparens/Guds perspektiv. Knappt har han befolkat sidorna med Mannen och Kvinnan, förrän de smiter ur hans grepp. Människan försöker hela tiden ta över och styra.
Den som såg teaterföreställningen Bibeln av Niklas Rådström på Göteborgs stadsteater häromåret glömmer nog inte det färgstarka porträttet av Mose. Bortbytingen som på Guds befallning leder sitt folk ut ur fångenskapen och på vägen förhärdas till hårdhudad soldat med monopol på att tolka Guds lag. Brottningen med Mose finns även i Boken, där Skaparen mer än en gång frågar sig vem som egentligen skriver lagtavlorna. Är det han själv eller Mose? Gör han Mose till ett redskap i historien eller använder Mose honom för att behålla makten över sitt folk på vägen till det förlovade landet? Under stundom tvivlar Skaparen på sitt verk men landar ändå i tanken att det trots allt var just detta han velat åstadkomma: ”en värld som råder sig själv”.
Trösten är att änglarna aldrig är långt borta. Herrens ängel vakar över allt och alla. Hör, ser och griper in. ”Visst är världen vacker”, säger änglarna. ”Vacker och fruktansvärd.”
För krigen och dödandet tar ju aldrig slut. I årtusenden pågår det och Skaparen lider i sin längtan efter en annan rörelse i historien. Han väntar på ett uppvaknande hos människan som kan få henne att se samhörigheten. Hur gärna skulle han inte ha velat visa henne ”hur allt levande står speglat i vartannat”.
Nog blir man förvånad över alla dessa bibelteman i kulturen just nu! Vad fick den icketroende skådespelaren Jakob Eklund att ta sig an den fromma berättelsen om Abrahams barn och i brottning med tron göra den till sin egen? Eller Pia Johansson att ge jungfru Maria röst och egen vilja på en teaterscen? Den som missade det kan förresten läsa förlagan i Colm Tóibíns bok Marias testamente, som nu finns i bokhandeln.
Provocerad, ja. Men också berikad. Och då har jag inte ens nämnt Karl Ove Knausgårds En tid för allt, som nu finns i pocket. Också den en historia om änglarna i Gamla testamentet — fast nu i Norge. En given favorit bland trons tvillingar på min hylla.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR