Immanuelskyrkan är byggd för en stor, livaktig församling.

Kyrksalen har plats för 360 personer, idrottshallen rymmer en handbollsplan och det finns både stora och små rum för andra aktiviteter.

Det är inte konstigt att kyrkan så här i pandemitider känns ganska ödslig. Denna söndagförmiddag är det bara sex personer på plats för att sända förmiddagsgudstjänsten från kyrksalen.

– Vi har valt att ha livesänd gudstjänst varje söndag. Jag tror att det varit viktigt för församlingsmedlemmar att ändå känna igen sig och att följa någon form av veckorytm. Vi har också mötts av tacksamhet från medlemmarna, säger Anne Grudeborn, som är vikarierande pastor i församlingen.

Under gudstjänsten märks det att teamet fått rutin på att sända digitalt. Allt flyter på, ljud och bild går ut genom församlingens egen youtubekanal. Denna söndag sjunger Johanna Buller, som är föräldraledig föreståndare i församlingen, tillsammans med sin man Patrik.

– Det har funkat bra, det är en trogen skara som har tittat och vi har nått ut till andra utanför kyrkan. Vi hoppas kunna bygga på det även efter pandemin, säger Johanna.

Under våren så fyllde själva kyrkan 50 år. Församlingen i sig är en sammanslagning av missionsförsamlingen och en metodistförsamling, som båda har gamla rötter. Firandet av 50-årsjubileet har varit stillsamt. Under en gudstjänst uppmärksammades jubileet och församlingen har också gjort en jubileums­insamling.

Det är intressant att följa hur kyrkan använts under fem decennier. I en tidning från 1971 kan man läsa en intervju med den dåvarande ordförande Rune Dalemark, som presenterar visionerna. Församlingen var på många sätt framsynt, kyrkan skulle fungera som en missionsstation i Borås dit människor kunde komma för att idrotta eller för att delta i ungdomsgårdens aktiviteter. Det skulle vara en öppen samlingsplats.

Somliga visioner visade sig dock svåra att realisera. Ungdomsgården kunde bara drivas som tänkt en kortare period. Idrottshallen har använts flitigt under åren, men största delen av tiden är hallen i dag uthyrd till skolor och föreningar.

– Under alla år har vi nog tänkt att få ut mer positivt ur den, men det har vi inte lyckats med, att knyta ihop den med församlingen, säger ordförande Anders Claesson.

De stora lokalerna kräver mycket underhåll. Styrelsen arbetar för att minska behovet av frivillig­insatser.

– Vi vill minska frivilligarbetet i idrottshallen så att dessa krafter mer kan läggas i kyrkan i stället, säger han.

Han och hans fru Eva-Marie Claesson, som är diakon i församlingen, kom till Borås i slutet av 1980-talet.

Då fanns det många barn och unga i församlingen, men de yngre har blivit färre. Församlingen har verksamhet för föräldrar med sina små barn, samlingar som är mycket populära, men har svårare att behålla barnen när de blir äldre.

– Vi har ju äldre som är fantastiskt trogna, men om man ser till framtiden så måste man ju också få med de yngre. Det är en tydlig skillnad på de 34 år som vi har varit med att det blivit mycket svårare, säger han.

För Johanna Buller är det också en viktig fråga att fler yngre ska vilja engagera sig och gå i kyrkan.

– Vi har ju en kärna som verkligen älskar sin församling, och de månar om framtiden. Det finns en lite oro just för att medelåldern är hög, säger hon.

Även under pandemin har man haft viss verksamhet för barn. En liten scoutgrupp har fortsatt att träffas. Musikledare Deborah Helsing har haft en barnkör i gång. Men det är verksamhet i liten skala. Johanna Buller funderar mycket på hur församlingen kan få med fler unga igen.

– Jag är väldigt ödmjuk inför det. Jag har varit med i församlingar där alla åldrar finns representerade, därför såg jag det som en utmaning att komma hit, men jag kan inte säga att jag har svar på hur det ska göras. Man får ta steg för steg, säger hon.

Men även om församlingen vill nå yngre så är alla åldrar viktiga. Man har under pandemin satsat på att nå de medelålders för bibelläsning och gemenskap. Diakon Eva-Marie tycker att det har varit en utmaning för församlingen att försöka hålla kontakt med alla äldre som inte längre kan ses i kyrkan.

– Jag tycker det har varit tungt. Många längtar till kyrkan men kan inte mötas här. Det är ju många unga som farit illa under pandemin, men jag tror att många äldre lidit mer, säger hon.

Suget är nu stort efter att församlingens gudstjänster ska kunna öppnas för alla igen. Anne, som kom som vikarie under pandemin, har aldrig kunnat träffa församlingen på riktigt.

– Jag ska erkänna att jag är trött på att predika in i en kamera. Jag är ju en person som villl träffa människor, som gärna går ut på stan och arbetar på fältet. Det har man inte kunnat göra, så det är märkligt, säger hon.

Även Johanna längtar efter att komma tillbaka till ett vanligt församlingsliv.

– Jag är tacksam för att vi öppnar upp igen. Nu är frågan hur vi går vidare efter pandemin.