14-åriga Julia skadades vid kraschen

Hennes storasyskon hade berättat om hur roligt Equmenias läger i Lima är, nu var det hennes tur att för första gången åka dit. Förväntningarna var höga och Julia Frantzich fick dem uppfyllde. Det slutade på topp, hela nyårsnatten hade hon dansat med kompisarna och inte sovit en blund.

När det var dags att resa hem hade hon satt sig i bussen och slocknat nästan genast.

– Vår ungdomsledare Åke Svensson väckte mig sedan för att ta beställningarna till lunchen på Burger King. Och så kollade han att alla hade bälte på sig. Sen somnade jag igen, säger hon.

Flimrande ögonblicksbild

Nästa minne är mer en flimrande ögonblicksbild. Hon hade suttit långt bak i bussen och lutat sig mot fönstret. När hon vaknade till gled snö förbi alldeles nära henne, och allt var alldeles tyst. Sedan blev det svart.

Hemma i Mölnlycke fick föräldrarna Sofia och Pelle besked från föräldrar till en av Julias kompisar om att deras dotter skadats i en bussolycka. Julia hade burits ut medvetslös från bussen. Snart fick de prata med Åke som berättade att Julia skulle hämtas med helikopter.

– Vi blev körda till Örebro, för vi var inte i det tillståndet att vi kunde köra själva. Vi visste ingenting om vilka skador som Julia hade, säger Sofia.

Lyssnade på radion

Samtidigt som bilen rullade genom Västsverige lyssnade de på radion, där det kom flera rapporter om bussolyckan.

– Det var helt surrealistiskt att höra om en skadad person som flugits i väg med helikopter när vi visste att det var vår dotter.

Det fanns också en oro för att Julia, som då bara var 14 år, skulle vakna upp ensam på sjukhuset, utan vare sig föräldrar eller vänner i närheten. På väg till Örebro ringde en läkare som kunde berätta att Julia hade fått en hjärnskakning och tre blodutgjutningar i huvudet, men att hon skulle bli återställd.

Och Julia vaknade först när föräldrarna satt bredvid sängen.

– Jag var lite virrig och trött, men jag hade inte ont, säger Julia.

Fick lämna sjukhuset dagen efter

Sofia berättar att Julia mest var bekymrad över ett finger som stukats i olyckan. Redan dagen efter fick de lämna sjuk­huset.

– Det kändes lite tidigt, för hon kräktes flera gånger. Men vården var fantastisk, vi togs om hand väldigt bra, säger Sofia.

Första veckan efter olyckan sov Julia mycket, men snart var hon tillbaka i skolan. Det var många som hörde av sig efteråt, både vänner och församlingsmedlemmar som ville försäkra sig om att hon och familjen mådde bra.

– Jag tror att det var tufft för många av ungdomarna som sett Julia medvetslös. De hade minnen att bearbeta, och behövde träffa henne för att se att hon mådde bra, säger Sofia.

Året har varit normalt

För Julia har året annars varit normalt, även om olyckan ibland gjort sig påmind.

– Kompisarna har betytt mycket. Vi träffades efter olyckan, åt pizza och pratade om det som hänt. Sen pratade vi inte så mycket om det under våren, men nu under hösten har det blivit lite mer, säger hon.

Och när det var dags för nyårsläger så följde hon med igen. Hon var inte orolig.

– Men jag var noggrannare med bältet, och så satt jag inte bredvid fönstret.

Sofia och Pelle är också tacksamma över omsorgen, och att inte Julia eller någon annan skadades svårt i olyckan.

– Det känns som ett under. Om inte de haft bälte på sig hade det kunnat gå hur illa som helst.