Så minns vi fredsbiskopen Tutu

Med ålderns rätt, den 7 oktober fyllde han 90 år,  drog han sig tillsammans med frun Leah tillbaka till sin hemby utanför Kapstaden för en tid sedan. Men ända fram till 2016 reste han runt och talade om rättvisa och försoning, trots en cancerdiagnos och tilltagande skröplighet. 

Samtidigt höll han tidiga fredagsmässor i den anglikanska katedralen St George i Kapstaden, där alla som ville kunde komma och prata med honom efteråt. 
Hans bindningar till Sverige har varit många och långa, berättar hans livmedikus, den svenska läkaren Ingrid le Roux, som också varit personlig vän med giganten sedan på 70-talet.

Vid flera tillfällen under de svåra åren, då läget i Sydafrika var som värst, bjöd hon in paret till Sverige för vila och rekreation på St Davidsgården i Rättvik. 
Men Desmond Tutu har också deltagit på bokmässan och Svenska kyrkans Se Människan-scen i Göteborg två gånger, berättar prästen och projektledaren Mikael Ringlander. 
-Bägge gångerna gjorde han starkt intryck. 2007 höll han bland annat en flammande appell mot militärjuntan i Burma, helt utanför programmet. 
-Jag hade träffat honom tidigare, 1984, när han tog emot Nobels fredspris, men nu fick jag också uppleva vilken varm människa han är. Hans sätt att se och möta människor. Han blev till exempel genuint glad över att återse säkerhetsvakten här på mässan och ville ha bilder av dem tillsammans. 

En vänligt och ödmjuk man alltså, med nära till skratt och skämt, men också en människa med stor integritet, som vågar säga sanningar med risk för eget liv. 
-Det är viktigt att lyfta fram vad han betytt, både som person och i sitt ämbete. Det går nästan inte att överskatta, fortsätter Mikael Ringlander. 

Men hur gick Desmond Tutu gick från att vara en ordinär, tidvis sjuklig, medelklasspojke till att bli en närmast helgonförklarad ikon? 

Hans bakgrund ger egentligen ingen förklaring. Han växte upp med tre systrar, hans pappa var rektor för en metodistskola. Själv var han duktig i skolan, men under långa perioder sjuk i tuberkulos. 
-Fast han var tidigt en god debattör och lär ha ett närmast fotografiskt minne. Få förstår hur smart han egentligen är, berättar Ingrid le Roux i en tidigare intervju.  Hon fortsatte då;
-Han spelar på sin humor och det är sällan man kommer åt djupet bakom. Han skyltar inte med sitt intellekt. Men det finns där och är mycket imponerande. Men han är också en djupt troende och andlig människa. Han lever nära korset, med bön och meditation varje dag. Det är hans styrka, det som burit honom. 

Ungefär detsamma säger missionären och teologiprofessorn Hans Engdahl, som bott i Kapstaden i 20 år och träffat Tutu ”oräkneliga gånger.” 
-Tutu var universitetskansler på University of the Western Cape (UWC) i Kapstaden, berättar han och förklarar att nyckeln till Tutus personlighet är hans disciplin. Han blev präst tidigt och fann sin tillhörighet i den anglokatolska gemenskapen. I alla år har han firat tidig morgonmässa, mediterat och biktat sig regelbundet. 

Även Hans Engdahl nämner humorn som en viktig drivkraft för Tutu. 
-Han kunde driva med allt och alla, men också vara djupt allvarlig. Jag har till och med sett honom gråta ett par gånger. En präst i ordets rätta bemärkelse. 

Både Hans Eriksson och Ingrid le Roux tar upp det afrikanska begreppet Ubuntu, som är centralt i Sydafrika och för Tutu. Ubuntu står för medmänsklighet, att bry sig om och stötta varandra. 

-Och Tutu hävdade hela den afrikanska kontinenten otroligt starkt, liksom befrielsekampen. Black theology, svart teologi, har präglat honom och gett konsekvenser för hans liv, säger Hans Engdahl. 

Från början utbildade sig Desmond Tutu till lärare, men avskyn för apartheid, att som lärare bli en del av systemet, fick honom att byta bana. 
Och kanske var det samma övertygelse som många år senare fick teologen Tutu att lämna sin akademiska karriär i London för att återvända till ett Sydafrika präglat av apartheid. 

1975 utnämndes han till domprost i Johannesburg och hela familjen Tutu med fyra barn, flyttade tillbaka till en stad som skakades av studentprotester och där många av de svarta ledarna hade fängslats. Risken för våldsamma sammandrabbningar ansågs vara stor. 

I maj 1976 skrev Tutu ett öppet brev till dåvarande premiärministern John Vorster och varnade honom för vad som skulle kunna ske om inte reformer, som avskaffande av de avskydda passlagarna, genomfördes. 

Ingenting hände och sex veckor senare dog hundratals unga svarta i Sowetoupproret. När människorättskämpen Steve Biko mördades av polisen i september 1977 predikade Tutu på begravningen. Ett djärvt kristet budskap om att Biko inte hade dött förgäves. 

Utspel av det här slaget var långt ifrån ofarliga. Men Desmond Tutu var, enligt samstämmiga uppgifter, en i grunden mycket orädd människa. 
-Hans kamp mot apartheid var unik. Han byggde upp strategin, tog på sig ledarskapet och blev en förgrundsfigur när de andra satts i fängelse, säger Ingrid le Roux. 

Hon menar att han hade en mycket effektiv icke-våldsstrategi, kopplat till en stark ekonomisk bojkott. På så sätt blev Desmond Tutu en enande kraft för det internationella motståndet. 

Den stora inspiratören för kyrkornas del var naturligtvis Desmond Tutu. Outtröttligt vädjade han om benådning för dödsdömda svarta och tvekade inte att ta till hårda ord mot makthavare som president P W Botha. Men han skilde på rollerna. Denna barrikadernas man åkte hem till Botha när hans fru dött. I boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld, förklarar han: ”Jag kom som en kärleksfull make för att solidariskt stå bredvid en annan kärleksfull make i sorgens stund” 

Förhållandet till Sydafrikas andra stora frontalfigur Nelson Mandela var gott, men de bägge träffade inte varandra innan Mandela släpptes från sitt långvariga fängelsestraff på Robben Island. Den dag som Mandela blev fri kom Tutu ändå att spela en viktig roll. 
-Det fanns ingen ordentlig planering för denna historiska händelse, märkligt nog. De som skulle hämta Mandela körde fel, medan 50 000 människor stod och väntade på ett torg, berättar Hans Engdahl. 

Efter mötet fanns heller ingen tanke på vart Mandela skulle ta vägen, så Tutu bjöd in honom till sitt biskopsresidens, dit också Ingrid le Roux kom och fick göra en första undersökning av honom. 1995 utnämndes Desmond Tuutu av regeringen till ordförande för den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen (Truth and Reconciliation Commission) 
-Försoningsarbetet blev då  liksom ett nytt moment hos honom, säger Hans Engdahl och fortsätter:
-Som äldre ansträngde han sig för att förstå och visa att vita också var Guds barn. Försoningen blev pricken över i:et i hans gärning. 

Ingrid le Roux säger att tiden med sanningskommissionen samtidigt var svår för Desmond Tutu. 
-Han fick resa runt och lyssna på alla dessa svåra historier. Det tog hårt på honom. Och sedan att processen aldrig genomfördes fullt ut. Många drabbade fick aldrig riktig upprättelse eller kompensation. 

Inte heller har livet efter apartheid blivit som så många drömt och hoppats. 
--Kampen har sjunkit undan. Man talar om Born Frees. De som fötts efter -94. De har inte upplevt apartheid. Men problemen finns kvar. Apartheid finns också kvar, suckar Hans Engdahl. 

Men när Desmond Tutu nu är borta kommer hans och Leahs stiftelse att fortsätta. Den har bildats för att trygga arvet och det fortsatta arbetet