Så började debatten om bibelsynen

Många inomkyrkliga konflikter kännetecknas av ett ställningskrig runt bibelsyn. Trots att Gud och Kristus är föremålet för de kristnas tillbedjan och Bibeln är ett medel för att förstå Gud så ägnar kyrkor ibland mer energi åt att diskutera en korrekt bibelsyn än en god tro på Gud. Hur kunde det bli så?
Under medeltiden användes bibeltext-erna obekymrat som Guds ord. Augustinus av Hippo (354—430), till exempel, skriver att han brukar utvärdera alla texter han läser kritiskt, men att det aldrig skulle falla honom in att göra det med Bibeln. Diskussioner om exakt på vilket sätt Bibeln var Guds ord lyste i stort sett med sin frånvaro och de klassiska kristna trosbekännelserna saknar formuleringar om bibelsyn. Från 1500-talet och framåt skedde dock flera omvälvningar som frammanade en strid om bibelsyn som i många sammanhang består än i dag.

För det första formulerade Martin Luther (1483—1546) en bibelsyn där Bibelns egen auktoritet står över påvliga uttolkningar av den. Han drev tesen att ”skriften är klar”, för att kunna hävda att Guds vilja finns så tydligt uttryckt i Bibeln att ingen yttre tradition eller auktoritet och inget gudomligt tilltal behövs för att begripa den. Med denna formulering tog han också avstånd från ”svärmarna”, rörelser som hävdade att deras religiösa erfarenhet gjorde dem kapabla att förstå Bibeln bättre än andra. I reformationens bekännelsedokument utvecklas denna inriktning ytterligare. Till exempel skriver Jean Calvin (1509—1564), den reformerta kyrkans fader, att Bibeln är en så ofelbar och säker källa till kunskap om Gud att den är värd samma vördnad som Gud själv. Med denna formulering är han farligt nära att göra Bibeln till en avgud.

För det andra skedde radikala förändringar i det vetenskapliga tänkandet i Europa under 1600-talet och framåt. Naturvetenskapliga forskare utvecklade empiriska metoder och filosofer ifrågasatte medeltida spekulation. Arkeologi och vetenskapligt historieskrivande tog form. Bibeln skulle prövas vetenskapligt precis som alla andra historiska texter. Upptäckten av arkeologiska fynd som motsade Bibelns historieskrivning och grundliga analyser av motsättningar och spänningar inom bibeltext-erna fick många bibelforskare att ifråga-sätta Bibelns trovärdighet, framför allt dess ofelbarhet.

Inför dessa vetenskapliga utmaningar växte liberalteologin fram bland akademiska teologer som ville att den kristna tron skulle vara förenlig med vetenskapligt tänkande. Adolf von Harnack (1850-1930), till exempel, ville rensa upp i den kristna traditionen och skala fram kärnan i Jesu budskap. I en trovärdig kristen tro måste mirakel och Jesu uppståndelse tolkas som bilder för teologiska sanningar, menade Harnack. Andra försökte sig på en mellanväg där man tog hänsyn till bibelforskning, men ändå ville hålla fast vid mer av traditionell kristen tro. Ett svenskt försök till detta var professor Erik Stave (1857—1932), som vid nordiska studentmötet i Läckö 1901 uppmanade åhörarna att inte rädas de nya forskningsrönen, eftersom de går att förena med kristen tro. Det är en ”insnörd och pjunkig syn på saken” att förneka vetenskapliga rön och det är den kristnes plikt att älska sanningen, provocerar Stave i sitt tal.
De framväxande väckelserörelserna såg dock ofta såväl bibelforskning som liberalteologi som början till ateism och en bekräftelse på kyrkans förfall. Paul Petter Waldenström (1838—1917), till exempel, går till generalangrepp på Stave. Kritisk bibelforskning och liberalteologi är ”en rationalismens stormvind, som … förödande drog över fram öfver den protestantiska kyrkan”, inleder Waldenström. Att Stave försöker vara måttlig gör hans angrepp bara så mycket lömskare, eftersom ”eftergifter hafva ledt fler människor bort från sanningen än in i henne”.
 
När Waldenström ifrågasätter Stave ger han egentligen inga hållbara argument för att bibelforskningens resultat skulle vara felaktiga, utan koncentrerar sig på att varna för dess förledande konsekvenser. På sätt och vis är Waldenströms tonläge förbryllande, eftersom han kan uppskatta bibelforskning i andra sammanhang, i alla fall så länge som den inte underminerar Bibelns trovärdighet. Hans upprördhet blir mer begriplig om vi förstår att det blev en viktig del av väckelserörelsernas identitet att hålla fast vid en bibeltrogen hållning i en kontrast till den etablerade kyrkan som man reagerade mot. Den akademiska teologin, å andra sidan, gjorde det till en del av sin identitet att inte vara lika naiv i sin bibelsyn som traditionalisterna. Båda sidor såg sin väg som den enda möjliga för att vitalisera kyrkan.
Sedan förra sekelskiftet har frontlinjerna runt bibelsyn delvis ritats om, så att skiljelinjerna i dag går lika mycket inom som mellan samfund. Bibelsyn fortsätter inte desto mindre än i dag att fungera som en identitetsmarkör — ett snabbt sätt att markera vilket sammanhang man tillhör och ett lackmustest för vem man kan lita på. Jag tror dock inte att det behöver vara så.
 
För att komma vidare från ställningskriget mellan liberalteologer och bibeltrogna har kristna teologer såsom Karl Barth (1886—1968) föreslagit att det avgörande är att texten blir Guds ord när en gemenskap läser och förkunnar den. På det sättet kan en kristen gemenskap komma vidare från det tröstlösa seendet på Bibeln (bibelsyn) och fokusera på hur konkreta texter kan användas i olika praktiker som förverkligar Guds rike (bibelbruk). I dokumentet ”Teologisk grund för Gemensam framtid” heter det klokt nog att Guds ord ”ges” i Bibeln. Liknande dynamiska synsätt på Bibelns tilltal hittar vi numera i teologiska dokument från såväl Pingströrelsen (Bibelsyn & Bibelbruk, 2005) som Svenska kyrkan (biskopsbrevet från 1997), Katolska kyrkan (Att tolka bibeln idag, 1995) och Evangeliska frikyrkan (dokumentet ”EFK:s tro och självförståelse”). Med en sådan inställning finns det hopp att människor och församlingar kan helgas genom sin brottning med de konkreta texterna.

Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.