S föddes ur industrialismen

Arbetarrörelsen föddes ur de sociala problem som industrialismen skapade under 1800-talets senare del. Det handlade om farliga arbetsmiljöer, oinskränkt makt för arbetsgivarna och eländiga boendevillkor för fattiga, som dessutom saknade rösträtt. Det är därför inte särskilt konstigt att fackföreningsrörelsen var med när det Socialdemokratiska arbetarepartiet bildas 1889. Partiet var avgörande för bygget av svensk demokrati och det moderna samhället och med Per Albin Hanssons folkhem profilerade partiet sig som ett brett och socialpolitiskt reformparti. Vid valet 1940 hade man hela 53,8 procent av väljarkåren i ryggen och partiet blev den dominerande kraften i svensk politik. Så var det de facto under Erlander och så var det mentalt och globalt under Palme. Men det är länge sedan nu.

Ett krisparti? När man tänker ordet kris är det lätt att stirra sig blind på småpartiernas balansakter runt 4-procentsspärren. Men frågan är om inte det gamla statsbärande partiets kris är än större? Socialdemokraterna har aldrig tidigare gått in i en valrörelse med ett så svagt opinionsstöd som i år. De måste nu navigera i ett landskap där de plötsligt är ett av tre jämnstora partier. Detta tycks komma som en chock för många valarbetare och skakar om partiets självbild. Socialdemokraterna är i dag ett parti bland de andra, nedstiget från den politiska olympen och tvingade till opposition och kompromiss.

Men att socialdemokratiska partier tappar mark följer en europeisk trend. I Nederländerna tappade systerpartiet PvdA hela 20 procent i senaste valet och blev landets sjunde största parti. I Frankrike där socialistpartiet länge dominerade politiken hamnade partiets presidentkandidat på en blygsam femteplats och i det senaste tyska valet gjorde Socialdemokraterna SPD sitt sämsta val under efterkrigstiden på knappt 20 procent. Ljuset i det socialdemokratiska mörkret är brittiska Labour som ökat i både val och opinion samtidigt som landet fått en renodlat konservativ regering och lämnat EU.

Räddningsplanen. Tillbaka till Sverige verkar det som om den socialdemokratiska partiledningen först och främst vill hämta hem de väljare ur LO-kollektivet som gått över till Sverigedemokraterna. Det vill man göra med en stram migrationspolitik där gränskontrollerna förlängs, tillstånd att arbeta under handläggningstiden slopas och möjligheterna att låsa in asylsökande utökas. Lägg därtill löften om avskaffade bidrag och effektivare avvisningar så har man en medicin som är rejält besk för de socialdemokrater som tror på internationell solidaritet, också andra dagar än 1 maj.

Statsministern själv menar å andra sidan att omläggningen inte har med varken Sverigedemokrater eller valstrategier att göra utan är en återgång till en mer klassiskt socialdemokratisk och hållbar migrationspolitik. Det stämmer i och för sig men på den tiden fanns inga sverigedemokrater i riksdagen och när både den tuffare retoriken och den föreslagna politiken bekräftar Sverigedemokraternas världsbild är det Jimmie Åkesson snarare än Stefan Löfvén som blir vinnaren. Dessutom har valstrategins hårda tonläge inte bara skrämt över många väljare till Vänsterpartiet utan också ett antal förtroendevalda socialdemokrater som nu lämnar sitt parti. Det är knappast hållbart.

Folkhemmet 2.0 Det sägs att stormar gör så att träden söker djupare rötter och om det stämmer borde Socialdemokraterna berätta om nästa kapitel i framgångsberättelsen om Sverige. Vad kommer efter rösträtt, arbetsmiljölagstiftning, folkhem och folkskola? Svenskarna må vara mer individualister i dag men nog finns det fortfarande ett brett stöd för att byta skattemedel mot välfärdskontrakt. Landets finanser är goda, regeringen har vänt underskott mot överskott och pressat tillbaka arbetslösheten. Om detta skall komma alla till del handlar det om att vara rastlösa reformister och fortsätta välfärdsbygget. Det kan vara tryggare anställningar, en avgiftsfri förskola, en sjätte semestervecka eller en omfattande tandvårdsreform men det kan inte vara att snegla oroligt på varken SD eller systerpartierna i Europa. Socialdemokraterna kan bättre än så.