2020 hade förutsättningarna att bli ett fantastiskt år för Linda Alexandersson. Hennes församling i Arvika hade så mycket förtroende för sin pastor att de ville se henne som kyrkoledare för hela Equmeniakyrkan. En utmaning hon klev in i med stort engagemang, men det var långt ifrån den utmaning som skulle bli tuffast för året.

Det som började med lite halsont och lätt huvudvärk runt påsk övergick i en explosion av influensasymtom med brösttryck, torrhosta och tryckande huvudvärk som fullkomligt däckade 43-åringen.

- Till saken hör att min man har en cancerdiagnos vilket gjorde att vi inte ville riskera att han smittades så han fick resa bort och bo på Uskavigården utanför Nora medan vi väntade ut sjukdomen.

Sex veckor tog det innan familjen vågade återförenas.

– Problemet då var ju att ingen riktigt visste hur länge och om man var smittsam, berättar hon.

Det är med en stor tacksamhet hon berättar hur hon med hjälp av församlingen, vänner och barnen Liv, 10 och David, 13 klarade sig igenom den första tiden.

- Det hade inte gått annars. Inte minst barnen har tagit ett enormt ansvar. Vi som blev sjuka i våras skulle ju först bara hålla oss hemma om vi inte var döende, men när de kom på att det inte var säkert att hemmapatienter kunde syresätta sig ordentligt kallade de in oss till vårdcentralen för provtagning. Eftersom vi inte hade någon bil hemma och jag inte ville be någon annan köra mig med risk för smitta fick David skjutsa mig på pakethållaren, säger hon och skrattar.

Men trots att hon syresatte sig var det bara början på en av Lindas allra värsta och märkligaste perioder i livet.

– Några dagar efter besöket började jag känna mig frisk bara för att strax därefter insjukna igen. Antagligen var det viruset som gick ur kroppen och sedan satte efterverkningarna i gång, funderar hon.

Hjärndimman, nervkrypningarna och pulsrusningarna kom och en överhängande trötthet som hållit i sig länge.

– Jag kände mig förgiftad i kroppen, en hemsk känsla, konstaterar hon.

Först i juni började det vända, och då kunde hon börja arbeta lite. I augusti kom ytterligare en tydlig förbättring.

– Det svåra då var att hitta rätt nivå för vad man orkade. Gjorde man för mycket blev det bakslag. Det var också då det började utkristallisera sig vilka restsymtom som hängde kvar. Jag skrev egenremiss till en specialistläkare i Malmö som är bäst i Sverige på just det området och har sedan dess fått bra hjälp och rätt rehabträning.

Mitt i allt detta fanns hon också med i kyrkoledarvalet.

– Förhoppningsvis gör de kriser vi går igenom oss till bättre ledare, och eftersom jag såg hur olika symptom fick ge vika hade jag hela tiden hopp om bättring.

Nu när krafterna återkommit har hon i stället fått lägga sin energi på att bekämpa sjukdomen fullt ut på det sättet hon kan bäst – genom sin penna.

I ett uppmärksammat debatt­inlägg i Expressen, som snabbt blev Sveriges mest lästa artikel, riktar Linda sig till statsminister Stefan Löfven med en vädjan om att inte glömma gruppen och satsa på multidisciplinära mottagningar och forskning i frågan.

– Med tanke på den stora respons som artikeln fick anar jag att det finns många som känner igen sig och tycker att det är en viktig fråga. Jag menar att han som statsminister har det yttersta ansvaret i den strategi som Sverige valt och den måste också innefatta att ta hand om de som drabbas, menar hon.

Har du fått någon respons från Löfven själv?

– Nej, inte än. Men nu kom ju glada besked om att man vill ta det på allvar (Regeringen skjuter till 50 miljoner kronor för forskning).

Stödet har Linda, förutom hos nära och kära, församling och vänner, hittat på snabbt framväxta forum och grupper i sociala medier – där insjuknade delar med sig av sina bästa tips.

Både där och av sin specialistläkare har Linda fått de verktyg som gett henne hoppet åter. Men resan har också gjort henne uppmärksam på de existentiella frågor som dyker upp i samband med kriser som denna.

– Jag tror att det är jättemånga som brottats med Gud under året. Eftersom jag har en pastorskrage på mina profilbilder har jag snabbt blivit lite av pastorn i de här grupperna och fått stötta många. Jag har också sett det som en del av min uppgift att tala gott om kyrkan och att hjälpa de som haft det svårast att få kontakt med lokala församlingar för stöd och hjälp. Stort tack till er som hörsammat nödropen, ni vet vilka ni är, säger hon och fortsätter:

– När vi ställer oss frågan var­ifrån våra nya församlingsmedlemmar ska komma tror jag att en del av dem finns här. Just nu är det hundratals av de här männ­iskorna som brottas djupt med existentiella frågor och tackar Gud för att de lever, förklarar Linda.

Samtidigt är hon ödmjuk i att hon själv fått minst lika mycket hjälp tillbaka.

– Det fina i de här grupperna är hur gränsen mellan stark och svag, hjälpare och hjälpbehövande suddas ut. Som att den sjuka sjuksköterskan som jobbade med strokerehab kunde hjälpa mig att hantera den brännande huvudvärken, medan jag som pastor kunde erbjuda bön och praktisk hjälp via församlingar runt om i landet.

Har du själv brottats med Gud?

– Både ja och nej. Jag har upplevt och levt med tanken på hur Jesus lett mig genom allt, men jag har däremot funderat en del kring vilken teologi som kyrkan erbjuder i en pandemi. Ett kanske givet svar är att Gud lider med oss genom detta, vilket är rätt. Men jag menar att vi behöver berätta att han också kämpar för människor i detta. Det är min upplevelse, och det har gett kraft för varje ny dag!