Intressant i sammanhanget, eftersom troende kristna ibland blir motpoler till ”vetenskapen”, är att en präst, Georges Lemaître, var den som lanserade big bang-teorin.

Jag tänkte på det när min son frågade om ­James Webb-teleskopet, som ska fota universums början. Kommer man då se Gud?

Ingen människa har sett Gud fadern, men ­sonen har förklarat honom, står det. Att se Gud är ingen optisk fråga.

Så när Sam Harris, popateismens profet, skojade om att teleskopet nu borde krockat med Gud om himlen finns, blir jag beklämd.

Förlöjligar samtalet

Motsatsförhållanden mellan fysik och meta­fysik förlöjligar samtalet. Ett samtal som Blomgren/Andersson helt rätt belyser att Equmeniakyrkan sällan ens är med i.

Utan en diskussion om hur Gud, människa och vetenskap möts tenderar vi att hamna i historia utan mening. Eller mening utan historia.

De tidiga vetenskapsmännen visste det, liksom många nutida – Gud har två böcker. En skriven genom människans möte med det transcendentala högsta, en skriven i naturen.

Fastnar ibland i tanke

I takt med att vår världsbild blivit mer materialistisk fastnar även kristna ibland i tanken att det skrivna ordet är tänkt att i detalj beskriva en ­fysisk värld. Men skrevs antika texter som bibeln så? Himlen är inte begränsad till skyn vi ser utan platsen som beskriver det högsta, där Herren bor.

På vår väg upp får vi glimta ”löfteslandet”. ­Fokuset på redan här men ännu inte är en bra start. Det hjälper oss att söka det himmelska medan resan dit pågår.

Allt blir utforskningsbart, och så länge vi inte tappar den kristna grunden i jakt på fysiska ramar går vi inte fel.

Jag är inte säker på att Equmeniakyrkan bör ha ett uttalande, men helt klart är att att kyrkan behöver sluta vara rädd för att bidra med perspektiv som ett sekulärt samhälle saknar.