Ledare

Vi bär alla ett ansvar för kvinnor som far illa

Artisten Josefin Nilssons fick inte själv uppleva hur hennes fall nu berört ett helt land. Foto: Karl Melander / TT

”Då far han upp mot mig, tar strypgrepp på mig och trycker upp mig mot väggen och håller mig där som en liten vante och jag får inte luft. Och så spottar han mig i ansiktet. Och så säger han att ’om jag trycker här, om jag trycker här och här, då dör du’.

Orden är skådespelerskan och Ainbusk-sångerskan Josefin Nilssons och genom K Special har de i dagarna berört en hel nation. Tanken var en bok om hur det var att bli hotad, förnedrad och slagen i bitar av den man hon älskat, men så blev det inte. Tiden läkte inte alla sår. I stället drogs Josefin Nilsson med skador efter misshandeln under resten av sitt liv. Hon opererades för ryggbesvär, hon medicinerade mot smärtan och i februari 2016 orkade hennes kropp inte mer. Hon fick uppleva melodifestivaler, shower, skivor och filmer men hon fick inte överleva. Efter att programmet sänts har reaktionerna varit starka och uttrycken många. Från hashtags på nätet, manifestationer utanför Dramaten och löften om att brinna för Josefin.

Vi är sorgsna över Josefin Nilssons öde. Vi är bedrövade över att den man som slog sönder hennes kropp och tillit kom undan med villkorlig dom och vi är arga över att han får ta emot blommor och publikens jubel på Sveriges nationalscen. Men vi får inte låta denna konstruktiva ilska övergå i en lynchstämning mot en enda man. För han är just det, en enda utav många och vi skall istället ge oss på systemet som gör deras beteende möjligt. Vi måste agera när kvinnor reduceras till att vara kroppar utan agens. Vi skall resa ragg när kvinnors kläder kommenteras som förmildrande skäl i misshandels-och våldstäktsrättegångar och vi måste en gång för alla göra upp med bilden av det manliga geniet. Men framför allt skall vi störa den tystnadskultur som slår dövörat till och som vänder bort blicken inför det ofattbara. Vi måste helt enkelt fatta.

För även om Josefin Nilsson var offret och hennes ex-pojkvän var förövaren så fanns det många medskyldiga. De som visste, de som hört och som ändå inte agerade. Hur kommer det sig? Var de rädda för dålig stämning? Var de rädda om sina jobb? Och hur skall vi komma tillrätta med detta? Historien kommer med all sannolikhet visa att genustänk och normarbete i våra skolor, liksom rörelser som #metoo blev till droppar som urholkade stenen. Men jag tror att vi behöver komplettera detta med en så kallad civilkuragelag, en plikt att hjälpa nödställda medmänniskor. Oftast när politiker, främst kristdemokrater talat om sådana förslag har det handlat om en plikt att på något sätt ingripa om man ser ett pågående brott och där det är en fara för någon annans liv och hälsa. Det är utmärkt och jag föreställer mig en utökad plikt där den som vet måste agera, där den som hör måste föra det vidare och där den som ser måste förhindra.

Det är inte alltid läge att själv gå emellan, men det är alltid läge att göra rätt. I ett land där mobilen är vårt närmaste sällskap och där vi har extrabatterier för att kunna fotografera mat och spela Candy Crush Saga kan vi ringa Polisen. Så ser lagen ut i våra skandinaviska grannländer men också i Belgien, Schweiz, Tyskland och Frankrike.

Egentligen handlar det här inte om varken Josefin eller om hennes ex. Det handlar om vilka beteenden vi skall belöna, vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar som skall råda. Om detta kan vi säkert tycka mycket och olika men nog skall vi kunna enas om att ett slag är ett slag för mycket och att tystnaden är en medbrottsling. Programmet om Josefin fick rubriken ”Älska mig för den jag är”, en av hennes mest älskade sånger. Själv tänkte jag mest på strofer ur en annan Ainbusk-sång, nämligen ”Jag mötte Lassie”. Där sjunger systrarna: Jag trodde mer på det onda än det som va gott, och i luften surrade slag. Mörkret var mycket mörkt och ensam och rädd var jag”. För Josefins och alla hennes olyckssystrars skull måste vi minnas den delen av sången men stå upp för den sista versen i visan: ”hemskhet kan vända och maskrosor tända sina knoppar att växa upp till tusenden”. Det ansvaret ligger inte bara hos lagstiftarna. Det vilar på oss alla.

»Ansvaret ligger inte bara hos lagstiftarna. Det vilar på oss alla.

Philip De Croy

philipdecroy@sandaren.se

Taggar:

Jämställdhet

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Mer inom samma ämne