Det väckte förstås debatt. Ändå är det inte någon särskilt kontroversiell åsikt: Sverige fullkomligen kokar över av religiös intolerans och okunskap. Allt oftare höjs röster som menar att religionsfrihet betyder frihet från religion – oftast frihet från att överhuvudtaget behöva se eller höra talas om den. Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna, twittrade i efterdyningarna av debatten om en muslimsk busschaufför som bad på en rast om att ”alla [sic] religion bör hållas på mattan”. Vidare argumenterade han för ”social intolerans” gentemot religionsutövande. Här är han överens med ett brett spektrum av politiker som ser religion som ett hot i stället för en tillgång, vilket bland annat tar sig uttryck som ivern att förbjuda religiösa friskolor.

Så det är klart att frågan om religiös uppfostran väcker känslor. Är det verkligen etiskt riktigt att lära sina barn att Gud existerar? Att ta med dem till kyrkan och be tillsammans med dem? Eller är det kanske snarare tvång och hjärntvätt?

Jag menar bestämt att en kristen uppfostran är något fantastiskt. En sund kristen uppfostran är nämligen en grundkurs i de värderingar som allmänt brukar anses som ”goda”: kärlek, hjälpsamhet, ärlighet, integritet, medlidande, omsorg om andra, respekt för varje människas okränkbara värde. Det betyder förstås inte att alla kristna hela tiden lever upp till dessa ideal, men vi får dem i stor utsträckning med modersmjölken och vi strävar efter dem.

I församlingen lär vi oss att umgås med alla sorters människor, över ålders-, klass- och rasgränserna. Att tro på något som ständigt ifrågasätts i samhället i övrigt skänker dessutom unika möjligheter att öva upp både det kritiska tänkandet och argumentationsförmågan, precis som ledarskribenten Susanna Birgersson skriver på Twitter.

Jag har haft förmånen att se många unga växa upp i den kristna församlingsgemenskapen.
I sena tonåren brukar frågan om dop komma upp (som baptist troendedöper vi i vår församling). De ungdomar som väljer att döpa sig berättar inte sällan om långa perioder av tvivel eller direkt otro, då de inte velat följa med familjen till kyrkan eller inte förstått vad kristen tro skulle vara bra för. De har festat, druckit, provat droger, levt som sina klasskompisar. Men bit för bit har längtan efter något annat vuxit sig större, och de har kommit tillbaka till kyrkan för att undersöka vem Jesus faktiskt är. De har inte blivit tvingade – de har fattat ett eget beslut. Det är inte heller alla som stannar kvar; vissa inser att de faktiskt inte tror alls, och lämnar därmed kyrkan och kristendomen.

Det är dessutom fullständigt omöjligt att uppfostra ett barn värderingsmässigt neutralt. Hur många övertygade miljöpartister säger till sina barn ”pappa tror att global uppvärmning är ett av de största hoten mot mänskligheten, men bilda dig du en egen uppfattning”? Hur många demokrater säger ”mamma tycker att demokrati är det bästa styrelseskicket, men det finns ingen anledning för dig att tycka så?”

Politiska åsikter, kulturella värderingar, till och med musikaliska och litterära preferenser överförs närmast automatiskt inom familjen. De prövas naturligt i ungdomen och den tidiga vuxenåldern. Det hör till normal mänsklig utveckling – en förälder behöver knappast ta till en särskild uppfostringsstil för att hennes barn ska ifrågasätta vad hon lärt sig hemma. Föreställningen om att ateism eller agnosticism på något sätt är neutrala förhållningssätt är skadlig och riskerar att leda till totalitära samhällsstämningar. Faktum är att majoriteten av jordens befolkning är religiösa – rent statistiskt är det alltså norm. Den nya svenska sekularitetshetsen och intoleransen mot minsta religionsmarkör är djupt obehaglig. Här behöver fler kristna få komma till tals – både kristna föräldrar och barn som vuxit upp i kristna hem. Annars kommer fördomarna fortsätta galoppera.