Valberedningen har ett svårt uppdrag. Förutom att det redan står klart att Lasse Svensson föreslås för ny mandatperiod, har 29 nominerade ställt sig till förfogande. De som blir utsedda har väl en ännu större utmaning framför sig, och funderar troligtvis mycket på vad en kyrkoledare ska vara, och vad en sådan ska göra.

Funderar gör också församlingarna och deras ombud, som i stundande kyrkokonferens ska utse kyrkoledarna. Kyrkostyrelsen bjöd församlingarna att inte bara nominera kandidater, utan också ge synpunkter på ”vilka profiler och egenskaper kyrkoledarna bör ha för att utgöra ett för kyrkan bra ledarskap”. Gensvaret på den frågan är minst lika intressant som namnförslagen.

I ett brev till församlingarna i november sammanfattade valberedningen gensvaret kring profilfrågan. Någon tydlig logik i förväntningarna är svårt att se. Kompetensprofilen handlar mycket om vad kyrkoledarna ska göra, och inte så mycket om vad de ska vara.

Men det finns ett begrepp i församlingarnas tankar om profilen som sticker ut och det är ”andlig ledare”. Vad betyder det? På vilket sätt gör andligt ledarskap skillnad i samtidens starka ledarcentrism och tilltro till new public management?

I Equmeniakyrkans grunddokument beskrivs också kyrkoledarna inledningsvis som ”andliga ledare”. Därefter räknas en lång rad uppgifter upp – omöjliga att utföra av en enda person.

Kanske är betydelsen av andligt ledarskap just att vara ett kollegium. I Equmeniakyrkan utgör kyrkoledare, biträdande och regionala kyrkoledare tillsammans det andliga ledarskapet. Ett sådant delat ledarskap är svårt i praktiken, men det möjliggörs genom Andens gåvor, ledning och kraft.

Denna kollegiala gestaltning av andligt ledarskap utgör en förebild också för församlingarna. Många pastorer är i praktiken väldigt ensamma i sitt uppdrag. I Equmeniakyrkans förslag till stadgar för en församling står det också att föreståndaren är ”andlig ledare”, men det står ingenstans hur dessa andliga ledare lokalt, regionalt och nationellt förhåller sig till varandra.

Profilen andlig ledare bör ställas i kontrast till samtidens föreställningar om chefer som ska leverera förväntade resultat och ha stenkoll på hela systemet. I Sverige ökar antalet chefer. Inom försvarsmakten, sjukvården och på en rad andra områden pågår en stark tillväxt av chefstjänster. Även antalet kurser om resultatstyrning och förändringsledning ökar. Inom olika områden pågår ständiga omorganiseringar.

Här är inte platsen att utvärdera den trenden i samhället, men chefskulturen rimmar illa med kyrkans och församlingarnas identitet och uppdrag i världen. Nyckelordet ”andlig ledare” i kyrkoledarnas profil borde därför innebära att kyrkoledarna förhåller sig konstruktivt kritiska till nutidens chefsideal inom Equmeniakyrkan. I beskrivningen av de regionala kyrkoledarnas uppdrag har till exempel begreppet chef etablerats.

Det finns även fler möjliga betydelser av ”andliga ledare”. I en kommande bok på Verbum om kyrkligt ledarskap (”Men så är det inte hos er”) betonas att ett andligt ledarskapet är ett teologiskt ledarskap. För att leda trovärdigt i en kyrka måste ledarskapet vara nära förknippat med en teologimedvetenhet. Andliga ledare ska förmå tolka omvärlden teologiskt, och de ska ta ansvar för att en fortsatt teologisk reflektion av hög kvalitet hålls vid liv i församlingarna.

Visst är det värdefullt när andliga ledare är inspirerande att lyssna till och medialt begåvade, men en kyrkoledare ska kunna utöva ett teologiskt ledarskap och inte primärt vara särskilt lämplig som estradör. Kärnan i andligt ledarskap är att ge människor ”betydelsens gåva”, så att många fler än vissa utvalda experter kan tyda både omvärlden och det uppdrag som kyrkans herre gett till oss alla.

Det är allmänt känt att språket är ett symbolsystem som har makt att skapa verklighet. Därför är det teologiska ledarskapet avgörande för andliga ledare. Tolkningens och förkunnelsens vikt behöver därför lyftas fram i valet av de nya kyrkoledarna.