Det konstaterar jag efter att i sommar ha läst böcker som reflekterar över Svenska kyrkan och samtalat med präster om partibanden. Många med mig undrar varför partipolitik fortsätter att styra en kyrka, och vad det får för konsekvenser – inte bara för Svenska kyrkan utan för alla kyrkosamfund i relation till samhället.

Särskilt intresserad blev jag av de grupper och enskilda inom Svenska kyrkan som vill se en partipolitiskt fri kyrka, så att den kan bli en plats för motstånd i en konkret, alternativ gemenskap. Ofta citerar de Maciej Zaremba ord från en mycket uppmärksammad artikelserie i DN 1999, där Svenska kyrkan beskrivs som ”världens första fria samfund … där kristendomens mening fastställs av politiska partier.” (28 nov 1999)

När man ser siffror om Svenska kyrkans väldiga organisation och tillgångar, är det på ett vis inte svårt att förstå varför politiker önskar fortsatt kontroll. Men är politiker i allmänhet förtrogna med kyrkans egenart, så att de kan leda den? Har de sin starkaste lojalitet till partiet eller till Kristi kyrka?

En bas för politisk kontroll är den kommunala organisationsstrukturen som alltjämt kvarstår för Svenska kyrkan. Ja, den har till och med uppdaterats i den organisationsförändring till stordrift som nyligen genomförts i Svenska kyrkan. Hur de yttre strukturernas förändringar påverkar gudstjänstlivet har undersökts av bland andra Mari Rosenius vid Umeå universitet.

– Ambitionen att Svenska kyrkan skulle vara densamma efter relationsförändringen ger uttryck för en tanke om att de yttre strukturerna kan ändras utan att innanmätet ska påverkas, säger Rosenius. Och att det har påverkat kyrkan negativt, visar Rosenius avhandling.

Kopplat till organisering finns nomineringsgrupperna, byggda på de politiska partierna i Sverige. Dessa grupper ska garantera att det är en ”demokratisk kyrka”, enligt definitionen i 1998 års Lag om Svenska kyrkan som ”öppen, demokratisk, rikstäckande, evangelisk-luthersk folkkyrka”. Men vad blir egentligen ”demokratisk” i praktiken, när det är lågt valdeltagande och de politiska partierna utgör basen? Rosenius avhandling visar att Kyrkoordningens betoning på att kyrkoherde och kyrkoråd ska arbeta tillsammans kring – till exempel – gudstjänstlivets utformning, har i regel inte förverkligats i praktiken. I många fall ramlar besluten ner på ett individplan.

Man kan verkligen fråga sig hur det kunde hända att Svenska kyrkan gick med på en sådan utveckling och att man gjort så lite motstånd. Utvecklingen har av Daniel Alvunger beskrivits som en socialdemokratisk kontrollerad ”koloniseringsprocess”. I sin undersökning visar Alvunger hur idén om en ”demokratisk folkkyrka” växte fram inom socialdemokratiska partiet. En annan forskare som närmat sig detta var den tidigt bortgångne Lennart Ahlbäck, som undersökte hur socialdemokraternas syn på kyrka – som för övrigt också är minst lika vanliga ideal hos Moderaterna och Centern – blev knäsatta i grundlagen om Svenska kyrkan.

Ett aktuellt exempel vad demokratisk folkkyrka innebär i praktiken är vad som hänt med idéer från Kyrkornas världsråd, där Svenska kyrkan är mycket aktiva. De demokratiska organen i Världsrådet tillämpar konsensusbeslut, men när Svenska kyrkans delegater tar de positiva erfarenheterna av konsensus-demokratin med sig hem, möts de av kalla handen från de partipolitiskt aktiva. De är nöjda med de demokratiska formerna (läs: majoritetsbeslut) som de är vana med i partierna.

Att dessutom Equmeniakyrkan håller på att utveckla sin demokrati med hjälp av konsensus-metoden, tycks inte heller vara intressant för de ledande partipolitiskt valda i Svenska kyrkan. Trots att det uppenbart finns ett demokratisk underskott i Svenska kyrkan, hamnar demokratiskt förnyelsearbete i kyrkorna internationellt och nationellt utanför intressesfären i partipolitikens kyrka.

En forskare som ägnat demokratifrågorna mycket reflektion är Thomas Ekstrand vid Uppsala universitet. Hans bok ”Folkkyrkans gränser” är utan tvekan den bästa sammanfattningen i kyrka-statfrågan. Även om han i sak är positiv till folkkyrkotanken, uttrycker han en oro för att ”en kyrka som uppfattar sig som tjänsteproducent och kulturbärare riskerar att få det svårt att vara en kritisk röst i samhällsdebatten”. Den självbilden är partipolitik och inte kristen teologi.

Socialdemokraterna och andra partier har ännu inte gjort sin hemläxa och släppt Svenska kyrkan fri på riktigt. Hur har det kunnat bli på detta viset?