I Doris Lessings roman ”Det femte barnet” låter hon lilla Ben plåga ulliga djur och bryta armen av sin egen storebror. Ett enfant terrible som inte ens modern Harriet kan älska.

Oavsett man sett kult-filmen eller läst Lessing påminner de båda berättelserna oss om dilemmat med ondska i allmänhet och onda barn i synnerhet. Finns de? När blev de onda eller var exempelvis Hitler och Stalin födda till mörkret? Kunde man anat i den lilla Adolfs blick att han en dag skulle kasta världen ut i världskrig och mörda miljontals människor i dödsfabriker som Sobibór och Auschwitz Birkenau? Fanns det något sätt man kunde förhindrat att den unge Josef under sin livstid skulle svälta ett helt folk och tortera miljontals i Sovjetunionens fruktade korrektions- och arbetsläger Gulag?

Tyvärr finns det fler exempel också bortom populärkultur och världspolitik. Jag tänker på hur den hemlösa tiggaren Gica mördades av ungdomar i Huskvarna. Jag sörjer berättelserna om skolskjutningar i främst amerikanska skolor och jag försöker minnas James Burglur.

Han var en 2-åring som den 12 februari 1993 rövades bort och torterades till döds av två 11-åriga pojkar. I dag är det 27 år sedan men ändå dröjer sig nyheten kvar. När det hände var jag nio år. Kunde jag blivit ett offer som James eller en förövare som dem?

Och även om jag skriver om detta nu är det som hände egentligen bortom alla ord. De båda 11-åringarna hade under dagen snattat föremål som de behövde för att kunna genomföra tortyr. Samtidigt hade de i butikerna spanat efter ett barn att släpa med sig. När James Bulgers mor Denise vänder ryggen till lockade de med honom ut på en fyra kilometer lång promenad. En bit in i vandringen slog de hans lilla huvud mot marken så att han blödde i ansiktet men trots att de mötte 38 vuxna var det få som ingrep och de som gjorde det gick på en berättelse om att James var killarnas lillebror.

På ett järnvägsspår skvätte 11-åringarna målarfärg i James ögon, kastade tegelstenar på hans lilla kropp, slet av hans kläder och plågade honom med en järnstång. När det vidriga scenariot var över lämnade de honom på spåret i förhoppningen om att det skulle se ut som en tågolycka.

Två dagar senare hittades den svårt sargade kroppen och vid den rättsmedicinska utredningen visade det sig att pojkarna dessutom begått sexuella övergrepp. Mordet väckte rättmätigt raseri i Storbritannien och i den värld som fick höra om den makabra händelsen. Så här 27 år senare beskrivs förövarna fortfarande som monster. Men hur kunde två så unga pojkar misshandla och slå ihjäl ett värnlöst barn?

Augustinus menade i sina Bekännelser att barn ibland väljer det onda för det ondas skull men denna tanke utmanar hela vår föreställning om barnets naturgivna oskuldsfullhet. Den har istället sina rötter i Sokrates syn på ondska som okunskap, John Locke som menade att människan föds som ett oskrivet blad och Jean-Jacques Rousseau som i verket Émile, eller om barnuppfostran argumenterade för att  barndomen i sig självt var ett oskyldigt naturtillstånd och att det var de vuxna som lockade barnen att begå moraliskt förkastliga handlingar.

Och här någonstans måste vi nog ändå landa. För när vi påstår att barn föds onda förenklar vi det komplexa och fråntar oss vårt ansvar för dem som växer upp. När vi säger att vissa barn föds onda tvättar vi samtidigt vuxenvärlden fri från de händer som delat ut slag istället för smekningar och de munnar som förmedlat avsky istället för kärlek.

Dessutom måste vi vi årsdagar som dessa minnas att hur avskyvärd handlingen än må vara uppmärksammar och minns vi den just för att den är så pass ovanlig och avvikande från det normala.Sist men inte minst kan vi fundera över varför det är värre när ett barn som ännu inte lärt sig gränser och ansvar begår våldsbrott än när en vuxen gör det som med all vett och sans borde förstå och göra bättre.

Så när vi torkat våra tårar och straffat förövarna måste vi ge obegränsat med kärlek men också lära ut tydliga gränser för våra egna barn men också andras ungar. Det är vi skyldiga James Bulger men också hans förövare.