Min egen hemförsamling, Equmeniakyrkan i Alingsås, firade 150 år för någon vecka sedan.
1873 grundades denna sammanslutning utifrån en redan existerande syförening. Nästan alla som var med vid bildandet var… kvinnor.
Det var kvinnor som låg på för att det skulle starta, byggas, som såg till att det mot alla odds blev ett missionshus i staden, trots dåvarande byggnadsnämndens alla försök att slå undan benen för projektet.
Många av de tidiga medlemmarna var kvinnor
Det tåls att reflektera över. Saken är nämligen inte unik. Vi vet att många av frikyrkans tidiga medlemmar var kvinnor, men rötterna går djupare. Vad inte många vet är att det mesta talar för att det var kvinnor i bräschen för Nordens kristnande. Fruarna till hövdingar och stormän gjorde sin konvertering odödlig genom att beställa sitt vittnesbörd på runstenar.
Den röda tråden löper genom historien ända tillbaka till kvinnorna som såg den bortrullade stenen.
När PEW-research undersökte saken i USA för några år sedan visade de att runt sju procent fler kyrkligt aktiva fortsatt är kvinnor.
Revolutionerande syn på kvinnors ställning
Till del lär detta ha en stark koppling till det faktum att kristendomen redan från start haft en revolutionerande syn på kvinnors ställning.
Det är ofattbart att för en modern människa förstå det fullständigt omvälvande i Paulus ord att nu inte längre någon är jude, grek, kvinna eller man. Utan att alla skulle vara ett i Kristus.
En sak som historikern Dick Harrisson lärt mig är att ett tidigt argument för att inte tro på uppståndelsen är för att det inte gick att lita på kvinnors vittnesbörd.
Kyrkan många gånger en frizon
Samhälle efter samhälle har misslyckats med att ge kvinnan hennes rätta värde, men kyrkan har många gånger blivit en frizon.
Kvinnan fick rösta i församlinggemenskapen när samhället förbjöd, predika ordet när hon förväntades hålla sig hemma, leda där hon förväntades bli ledd.
Kvinnans roll i församlingen är inte bara en framgångssaga förstås, och nygamla element som vill motverka den frihet som alla fått i Kristus lurar ständigt under ytan – också i kyrkorummet.
Det är då värt att påminna oss om vilket arv den kristna kyrkan har av att ge utrymme åt alla som vill vara ett med Kristus. Där suddas skiljelinjerna ut.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR