Det har gått en vecka sedan den största svenska utvisningen av ensamkommande afghaner till Kabul skedde. 50 personer sattes på ett plan bort från sin tillfälliga trygghet i Sverige till ett land som slåss med såväl terrorattacker som religiös förföljelse och står på en skakig politisk grund.

Var någon av dem konvertit? HBTQ? Ateist? Det ligger de nog lågt med nu i så fall.

En aspekt som ofta bortses ifrån är att många av de som utvisas är välintegrerade asylsökande afghaner, med jobb, sammanhang eller skolgång.

Alltså är det förutom plan fulla av tragiska människoöden också en ekonomiskt oförsvarbar handling, då dessa människor ofta står för dörren att verkligen kunna bidra, och återbörda, något av de pengar Sverige satsat i dem.

Inte bara välintegrerade afghaner drabbas av detta. Syed Latif från Bangladesh är ett namn att minnas för den som inte längre vet om man ska skratta eller gråta. Han sattes på ett plan hem eftersom han fick jobb på fel sätt (via sociala mediet Linkedin och inte Arbetsförmedlingen).

Kanske är det alla dessa förlorade pengarna som moderaterna nu vill hämta hem genom att sänka det svenska biståndsmålet och spara 16 miljarder kronor över fyra år.

Nej. Vi kan bättre än så, Sverige. Mycket bättre.

Våra välintegrerade invandrare är en av våra största framtidsmöjligheter om vi vill fortsätta utvecklas i framkant och bygga vidare på en god ekonomi.

Vårt starka biståndsgivande är en signal på att ingen god ekonomi är isolerad. Liksom inte heller mänskligheten är. Sverige mår bäst när så många som möjligt får möjlighet till en trygg och säker framtid.