Ledare

Humor som en brygga till Gud

Equmeniakyrkan behöver ett starkare och vidare socialt nätverk. Häromsistens, när det blev tal om kyrkoledarvalet vid kyrkkaffet, var det några som undrade vem den där ”Joakim” var, och en annan kände inte till att Sändaren fått en ny chefredaktör. Därför skriver jag här en hyllning till kyrkligt skvaller.

Allt skvaller är inte av ondo. Genom det goda skvallret väcks sociala band till liv. Sådant småprat håller oss också uppdaterade. I det finns ett engagemang för att saker och ting ska gå rätt till. Och jag kan få veta att en medmänniska behöver mitt stöd just nu.

Det goda skvallret är inte något illvilligt förtal. Enligt en synonym i Svenska Akademins ordlista är det att ”vittna om” något. Då kan skvallra vara ett sätt att be om hjälp att lösa problem som man inte själv klarar av.

Att tiga still och dra sig undan småprat är kanske bekvämt, men det bidrar inte till samhällsbygget som nu är på väg att mista sitt viktigaste kapital, medmänsklighet och civilkurage. Det goda skvallret vittnar om vad som händer utanför den egna kretsen, utanför följarna på Facebook och andra nätverk.

– Skvallerbytta, sa jag när min klasskamrat gick till fröken och berättade om min och andras smygrökning bakom skolhusets knut. Men hennes vittnesmål kom så tidigt i vår rökar-karriär att lärarens uppsträckning och våra föräldrars uppföljning kom sammantaget att väga tyngre än vår fortsatta nyfikenhet på nikotin och droger. Vem var då den store vinnaren?

– Jag känner Joakim Hagerius, sa jag till vännerna vid kyrkkaffet häromsistens. Och så skvallrade jag om vad jag visste om hans andliga ledarskap och engagemang i socialt företagande i Göteborg. Visst finns det information på nätet om kandidaterna till kyrkoledare, men det vi vittnar om för varandra är mer effektivt.

Historiker har visat att ”by-skvallret” var viktigt för det sociala minnet i det gamla Sverige. Digitaliseringen har nu gett nya möjligheter, men den har också skapat slutna rum. Folk vet inte så mycket om andra än dem som finns i det egna flödet. Equmeniakyrkans pastorer, diakoner, kyrkoledare och Sändarens chefredaktör är därför inte så kände – ens inom det egna kyrkosamfundet. Än mindre över skranken.

För bättre engagemang, djupare ekumenik och starkare protester mot orättvisor behövs det goda, kyrkliga skvallret.

Jag erinrar mig Erik Sollerman som hade en krönika i mina föräldrars husorgan Missionsbaneret. Under rubriken ”Korsdrag” skvallrade han från församlingsbesök och möten med personer i olika kyrkliga kretsar i Sverige. Det var så som jag blev nyfiken på vad som hände på Sigtunastiftelsen, och jag fick veta vad de dåvarande pingstprofilerna hette och att Sollerman bland ledarna på ett ungdomsläger sagt de ord som unga fruktar mest av allt: ”Jag är ensam”.

Det goda kyrkliga skvallret behövs för ett gemensamt ansvarstagande. Annars röstar vi i kyrkokonferensen bara på dem som vi inom en liten krets lärt känna och ser som ”en av oss”. Meningen med att vara kyrka är vittna om varandra för andra. Det goda skvallret är ett effektivt vapen mot elakt prat och illasinnade spekulationer som sprids med vinden. Sånt dränerar kraft från goda ledare och fyller dem med fasa. (Läs Tage Erlanders memoarer!)

En annan gemenskapsstärkande gåva är humorn. Religion utan humor är till och med farlig. Enligt påven Franciskus är humor ”en nåd” som han ber om varje dag. Och visst är det befriande att till exempel ta del av ”Svärdenidag” på Instagram, där ett förnumstigt påstående i en av mina ledare här i Sändaren blir till ett leende.

I historien har gycklare och heliga dårar varit en förändrande kraft. Idag lyfter hälsoforskare fram humorns betydelse för välmående. Kyrkans uppdrag i världen är så allvarligt att vi behöver odla glädjen och fantasin ibland oss. Tråkighet och kontrollerande byråkrati gestaltar inte verkligheten i evangeliet.

När jag var ny som pastor fanns bokserien ”Humor i helgade hyddor”. Robert Johansson skildrade där komiska händelser i kyrkliga sammanhang. Senare upptäckte jag att humor har präglat predikanter som C. G. Hjelm, Hilding Fagerberg och Uno Davidson. De kunde se Guds värld genom glädjens glasögon, därför var deras budskap ofta kryddat med humor, men inte bara för att vara rolig. Humorn återspeglade det dråpliga i Guds handlande. Skrattet var också en brygga till Gud.

Det glada arvet behövs i vår kyrka idag. Skratt, humor och galenskap är ingen metod, utan det handlar om trons faktiska och ärliga uttryck i världen.

»Skrattet var också en brygga till Gud.

Sune Fahlgren

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne