Ledare

Demokratier behöver mening

Tre decennier efter Berlinmurens står de liberala demokratiernas Europa inför sin kanske största utmaning sen dess. Men den skakiga omvärlden är inte största hotet, det är saknaden efter en djupare mening.

Bland det mest världsomvälvande jag kan räkna in under min livstid är Berlinmurens kollaps, kalla krigets fall och början på den nya tiden. Jag var fem år gammal och minns ingenting.

Året efter, 1990, när fotbolls-VM spelades i Italien är minnena starkare. Möjligen eftersom pappa var utsänd journalist och det säkert fanns en förhoppning att få en skymt av honom i någon TV-sekvens - men också för att det var det första stora idrottsevenemanget i ”medveten” ålder för mig. Andreas Brehme avgjorde finalen på straff mot Argentina. Samma lag de förlorat finalen mot fyra år tidigare.

Det var som Västttyskland även denna gång. Men på väg mot det nya, enade Tyskland. Sinnebilden för den liberala demokratins kommande storhetstid. Historien hade äntligen tagit slut som det sades. Det var självklart att guldet skulle hamna hos dem.

30 år senare är det som att den liberala demokratin snarare spelar som Sverige gjorde i samma VM, 1-2, 1-2, 1-2 i match efter match. Enighet har bytts mot oenighet på flera platser i Europa med Englands Brexit-soppa som tydligt exempel.

Nato framstår svagare än någonsin, FN slåss mot återkommande konkurshot och hökarna vakar över tillfällen att fälla lovliga byten.

Inte konstigt att det är på modet att bygga murar igen. Men vare sig de är fysiska, bildliga, eller ska ses som storslagna (mar)drömvisioner, är de sällan något att hålla i när det blåser.

Berlinmuren, som så många andra försök att mura bort omvärlden, har oftast fallerat. Luften har istället blivit unken i det allt trängre området där innanför.

När syret tar slut är det första som får stryka med det fria sinnet och tanken. Ni vet, där man bränner böcker bränner man snart människor och så vidare.

Med viss förtjusning läser jag internationellt bästsäljande författaren, kolumnisten och den akademiska högerns guldgosse, Douglas Murrays, bok Madness of crowds (Massornas galenskap). Mest för att han med sann brittisk krasshet kallar den ena efter den andra av dagens tankegods ”ridiculous”, dvs fjantigt.

Vi har inte sällan olika åsikter och kommer till olika slutsatser, men då och då kan jag dela en och annan av hans diagnoser om samtiden.

Trots att världen verkar mer osäker än på decennier, menar Murray att det största hotet mot vår världsordning kommer inifrån.

Vi håller på att tappa våra gemensamma nämnare för livets mening och famlar i mörker för att hitta nya dogmer.

Enligt Murray handlar det om att förlusten av kristendomen som sammanhållande kitt i den liberala demokratins ramverk har gett upphov till en tomhet av existensiella mått.

Istället sker nu en kapplöpning mot tiden för att hitta en ny dogmatik. Murray själv pekar som god neo-konservativ ut könsidentitet, rasidentitet och feminism bortom jämställdhetskampen som ingredienser i nya katekesen. Ingredienser han menar sätter grupper mot grupper och demoraliserar befolkningen genom skuldbeläggande och rangordningar i ”bättre och sämre” människor.

Jag följer honom inte hela vägen, men kan definitivt se tendensen att vi går mot en värld där vi i stort och smått sätter upp murar mot varandra. Söker de gemensamma motsättningarna istället för nämnarna. Kvinna mot man, svart mot vit, ung mot gammal och så vidare och så vidare.

Bibelns tanke om att ingen längre är varken kvinna eller man, jude eller grek utan ett i Kristus är antagligen mer radikal än vi kan greppa.

Liksom den om raserade murar, tempelförlåtar som delas mitt itu, händer som sträcks ut istället för att dra in.

Men radikala tider kräver radikala åtgärder, och därför har den kristna vägen fortfarande något att erbjuda våra älskade liberala demokratier i form av mening och mål bortom marknadsekonomi.

Vågar vi tro det själva kanske det är kyrkorna och de kristna som blir denna tidens Andreas Brehme och skjuter guld åt ett enat Europa, istället för att falla med det splittrade.

» Bibelns tanke om att ingen längre är varken kvinna eller man, jude eller grek utan ett i Kristus är antagligen mer radikal än vi kan greppa.

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne