Ledare

Är vi redo för våra egna kriser?

Släktingar gråter intill 12-åriga Sneha Savindis grav. Hon var en av offren i de blodiga kyrkoatatckerna. in Negombo, Sri Lanka. Foto: Gemunu Amarasinghe/AP

Kristna är den mest förföljda gruppen i hela världen, säger Open Doors.

Här i Sverige har vi inte märkt av det något nämnvärt precis.

Nej, det är inte förföljelse när folk tycker vi är irrelevanta, förlöjligar tro i TV, eller hånar kristendom i största allmänhet. Det är snarare okunskap eller ointresse. Att vi är fria och trygga att söndag efter söndag fira gudstjänst och under veckorna hålla våra samlingar i fred, är tydliga tecken på det motsatta.

Ingen grips för att dela ut bullar med evangelium en fredagkväll i Jönköping, eller för att använda fria talares tribun till att riva av en predikan i centrala Stockholm.

Snarare är de flesta av oss kyrkvana svenskar rätt privilegierade. Vi har det bra liksom. Och vi tänker att det alltid ska vara så.

Därför är det en blandning av skräck och förvåning för oss när sådant sker, som just hände i Sri Lanka. Som ett illa dolt budskap till dess kristna minoritet gick en organiserad islamistisk terrorsekt till attack på mängder av oskyldiga kyrko- och hotellbesökare mitt under påskfirandets crescendo. Att läsa om hur en av terroristerna slog till precis i slutet av en söndagsskolesamling är särskilt hjärtskärande.

Cirka 300 döda. En meningslöshet utan like. Men med hoppet om en himmelsk glädje.

Här står vi svenska kristna inte heller utanför. Vår trygga värld är i förändring. Fler och fler av oss har vänner som vittnar om saker som faktiskt börjar kunna liknas vid ”riktig” förföljelse.

Hot på nätet mot konvertiter kring vad som väntar i hemlandet.

På flyktingboenden kommer rapporter från kristna flyktingar som systematiskt utsätts för diskriminering, utfrysningar och ibland blir fysiskt attackerade.

Det finns inte heller några garantier på att de återvändande IS-terroristerna, eller deras likasinnade som aldrig reste, kommer att passera svensk historia utan fler gräsliga intryck.

Det hotet är såklart större än bara för kristna, eller för våra kyrkor. Men vi behöver kanske våga tänka tanken att svenska kyrkobyggnader inte bara har sin självklara roll att tjäna som en fristad för sörjande vid andras kriser, utan också riskerar att hamna i skottgluggen för egna djupa sådana.

För snart ett år sedan gav Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut den lilla broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. I takt med ett förändrat världs- och nationellt läge behöver även frikyrkorna arbeta hårt med sin planering för att vara redo om krisen kommer.

Men då utan att glömma hur hat och misstänkliggörande aldrig är framkomlig terräng. Med Jesus som främsta exempel finns nämligen ingen plats för annat än förlåtelse, försoning och frälsning. Sådan är den smala vägen genom världen.


Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne