Värdefull Nato-kunskap i två böcker med skilda temperament

Berömmande bedömare har ­redan utnämnt Ulla Gudmundsons nya bok Nato – en allians i tiden till den ideala och nödvändiga läro­bok som svensk allmänhet behöver inför det svenska inträdet i västalliansen, när det nu blir. Författaren är mest känd för sina insikter om den katolska kyrkan och Den heliga stolens plats i världspolitiken. Men hon har också tjänstgjort vid Sveriges representation vid Nato och kan organisationen.

Hennes bok är inget inlägg i en svensk debatt om Nato utan en presentation, lågmält lugn och sakligt probleminriktad i tonläge. Här finns också som sig bör för en lärobok Nato-fördraget och Natos senaste strategidokument med som bilagor och Nato-språkets alla förkortningar, dokument och kommittéer redovisade. Ulla Gudmundson betonar att Nato organisatoriskt är mellanstatligt och inte har EU:s överstatliga drag. Det är ett i grunden praktiskt politiskt försvarssamarbete präglat av förutsättningars förändringar och kompromisser.

Turkiet busgrabben i klassen

Men det är för sin breda historieskrivning om säkerhets­politiken efter andra världskriget och Natos roll i den som boken är mest läsvärd. Vi påminns om att Natos öppna östgräns och Ukrainas ställning genom åren varit en medveten och inte oproblematisk oklarhet. Turkiet har hela tiden varit busgrabben i klassen. Särskilt nyttig är redogörelsen för Natos uppkomst och utveckling de första årtiondena, inte minst i synen på kärnvapen. Men också påminnelserna om det osäkra 1990-­talet och de förhoppningar och möjligheter om sam­arbete och samhörighet som då väcktes, men sedan grusats, är viktiga. Amerikanska presidenter talade om att Europas säkerhetsproblem var lösta och kontinenten blivit ”hel och fri” och ville mer använda ett förnyat Nato för internationell krishantering än kollektivt försvar. Läsaren inser att den i dag så förlöjligade dåtida svenska ned-och omrustningen faktiskt i stor utsträckning var Nato-anpassning.

Men de från Sovjetförtryck just befriade staterna i central- och östeuropa var främst intresserade av USA:s beskydd i ett gammalt Nato inställt på territorialförsvar. Huruvida en utvidgning av Nato skulle vara bästa lösningen för att skapa stabilitet och ordning i relationen med Ryssland blev och är fortsatt en stor diskussion, särskilt i USA.

Rysslands hämningslösa angrepp på Ukraina

Det blev ett utvidgat Nato. Krishanteringen utanför medlemskapsområdet blev mest ett misslyckande som i Afghanistan, Irak och Libyen. Och nu har vi med Rysslands hämningslösa angrepp på Ukraina i stället fått ett regelrätt krig om territorium i Europa, där också Finland och Sverige sökt sig till Nato och dess ursprungliga kollektiva försvar.

Den som här till vill våga sig på en pamflett för Nato och svenskt medlemskap, men ändå utan den självsäkra efterklokhet och bedövande entonighet som blivit regel i uppgörelser om millennieskiftets svenska försvarspolitik, rekommenderas Sverige och Nato av den gamle folkpartiriksdagsmannen Hans Lindblad.

Nato-anhängare har han varit sedan Atlantpakten bildades. Ett starkt militärt försvar vill han också ha. Och visst är han kritisk mot ledande socialdemokrater och alliansfrihetsvärnare. Efterkrigstidens utrikesminister Östen Undén och Stefan Löfven råkar värst ut. Olof Palme klarar sig inte mycket bättre.

Men samtidigt uttrycker Hans Lindblad sin högaktning för andra socialdemokrater från Hjalmar Branting över Richard Sandler till såväl Inga Thorsson som Roine Carlsson. Hans verkliga hjältar är liberalerna Karl Staaf och från ­efterkrigstiden Sven Wedén.

Liberalt-socialdemokratiskt samarbete

Det säkerhetspolitiska sammanhang Hans Linblad bekänner sig till är ett liberalt-socialdemokratiskt samarbete om en kostnadseffektiv, modern krigsmakt öppen för kollektivt försvar och demokratiska internationella sammanhang västerut med Norge, Storbritannien och USA. Högerns historiska vurm för ett stort och dyrt, kungaanknutet och tyskvänligt försvar sopar han ut med oförsonlig skärpa. Och hans misstro består inför sam­tidens moderater Bildt, Borg och Reinfeldt.

Därför gillar han Nationernas förbund, som liberaler och socialdemokrater anslöt Sverige till mot högerns vilja, men tvivlar på FN. Han gör skoningslöst upp med de svenska planerna på ett skandinaviskt försvarsförbund utanför Nato i slutet av 1940-­talet. Lika starkt är han kritisk mot tankarna på svenskt kärnvapen men välkomnar kärnvapen hos Nato.

Jämförelsevis kort period

Den formella alliansfriheten ser han inte om 200-årig utan som en jämförelsevis kort period under kalla kriget. Han skulle ha velat ha Sverige som Natomedlem redan från början men konstaterar att säkerhetspolitiken ändå fungerade under 1950-talet med hänsyn till Finland och gillande från USA.

Hans Lindblads ­utmanande utläggningar kan verka mer svårförståeliga, svårförenliga och svårsmälta än de är. Underhållande och tankeväckande är han mest hela tiden. Hålla med behöver man inte alltid.

Anders Mellbourn
f d chefredaktör Dagens Nyheter och Sändaren