Mest intressant är oftast inte det som sägs, utan det som utelämnas.

Brasilien liberaliserade nyligen sin abortlagstiftning, och i maj legaliserades samkönade äktenskap. När påve Franciskus besökte landet i samband med Världsungdomsdagarna i juli nämnde han inget av detta.

Varför? En journalist ställde frågan på presskonferensen på planet hem, och fick svaret: ”Det var inte nödvändigt att tala om det. De unga vet mycket väl vad kyrkan säger i dessa frågor. Det är viktigare att tala om det positiva.” Påvens svar säger mycket om hans inriktning, och vad som skiljer honom från hans föregångare. Åsikterna är de samma, men prioriteringarna annorlunda.

Innan konklaven kommenterade en kardinal att fyra år med Bergoglio som påve skulle vara nog för att ”förändra allt”. Nu, 150 dagar in i Franciskus pontifikat, anas konturerna av dessa förändringar. Det handlar först och främst om en annan ton. Samtidigt innebär det mer än bara ny paketering och putsad fernissa. ”Style is substance”, för att citera vatikankännaren John L. Allen Jr.

Det första världen lade märke till med denne påve var hans enkla, okonventionella stil. Hur han till exempel valde bort det påvliga residenset för en enklare inkvartering. Till stilen hör också att han själv sköter sina telefonsamtal. Men det är inte oskyldigt: det gör att Vatikanens tjänstemän inte kan kontrollera vem som har tillgång till påven. Samma sak med morgonmässornas spontana homilier. Eftersom påven talar utan manus blir han omöjlig att styra — ingen vet ju på förhand vet vad han tänker säga.

Påvens självständighet märks också i den konkreta hanteringen av Vatikanstaten. Prelater som misskött sig avskedas eller arresteras. Oberoende kommissioner har tillsatts, och för en vecka sedan offentliggjorde påven skrivelse (motu proprio) med syfte att motverka korruption."                                                                                                                                          

Enkelheten visar också att Franciskus ser sig som herde snarare än makthavare. Vatikanen är inte en maktapparat att svinga i ett globalt kulturkrig mot sekularismen. I sitt möte med de italienska biskoparna sa påven att det var upp till dem om de ville föra dialog med politiska institutioner. Ett uttalande på tvärs med tidigare signaler uppifrån om att verka aktivt för att göra kyrkan till en inflytelserik spelare i den italienska politiken.

Franciskus vill kalla kyrkan upp ur skyttegravarna. Kyrkan ska inte kompromissa med sin identitet, men behöver inte heller ängsligt sysselsätta sig med den. Den kristne behöver inte vara rädd för den andre, utan uppmanas gå världen till mötes med glädje och barmhärtighet — de två ord som förekommer allra mest frekvent i hans tal.

”Vår tid är en kairos för barmhärtighet.” Franciskus svar på en fråga om skilsmässa i kyrkan skulle kunna stå som hans motto. De visar på en medvetenhet om den djupa och komplexa brustenhet som plågar den moderna världen, och en idé om vad som är kyrkans uppgift i denna värld: Inte att hytta med fingret, utan att förbinda såren. ¶