Makarna Fors skilde sig inte för att känslorna svalnat, för att livet kommit emellan eller för att någon av dem gjort äktenskapet omöjligt genom hot eller våld. Tvärtom. Men sedan Mikael fick en stroke har han behövt hjälp dygnet runt. Den hjälpen hoppades paret kunna få genom assistanslagen men där har myndigheterna istället utnyttjat Anki. I stället för att få vara Mikaels livskamrat tvingades hon att bli hans assistent. Det är såklart inte något fel i att bära varandra också i nöd, det gör man med sin livskamrat. Men det är något annat att tvingas bli personal i sitt eget hem.

Genom en skilsmässa fick Mikael assistans och Anki kunde återigen bli hans käresta. Så går det till i dagens Sverige där revorna i våra skyddsnät blivit till stora fallgropar. När rätten till personlig assistans infördes 1994 var det just det här som skulle undvikas. Också den med funktionshinder skulle få sitt liv och sin integritet respekterad.

Men sedan 2014 har det varit extra tungt för många av de familjer som är i behov av personlig assistans. Då gav regeringen Löfven nämligen Försäkringskassan i uppdrag att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar till personlig assistans”. Man valde alltså aktivt att skära ner på den personliga assistansen för svårt funktionshindrade människor. Redan mycket tuffa villkor skulle alltså bli ännu hårdare och vi har alla sett resultaten. Barn och vuxna som inte klarar att lyfta en sked eller gå på toaletten själv har förlorat den assistans som gjort det möjligt att inte bara överleva utan också leva. Inte ens hjälp med andning har i några hårresande fall setts som grundläggande. Budskapet till personer med funktionsnedsättning har varit att många av er fuskar och ni som inte gör det kostar alldeles för mycket pengar.

Det är ovärdigt ett välfärdsland. Till sitt försvar har regeringen pekat på att kostnaderna för assistansersättningen fördubblats på 10 år och menat att det är ohållbart. Men då har man inte tagit hänsyn till varken löneutvecklingen hos assistenterna eller att Sverige ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och därmed brukarnas rätt till ”ständigt förbättrade levnadsvillkor”.

Ett annat argument har varit att kommunala insatser bättre skulle möta brukarnas behov och samtidigt minska kostnaderna. Men då glömmer man att det var just dessa kommunala insatser som många brukare reagerade mot i slutet av 1980-talet och där lösningen blev just personlig assistans som knöts till individens behov.

När Gunilla Malmborg nu presenterat den stora utredningen om assistans är hon lika historielös som humanitärt tondöv. Bland de mer absurda förslagen kan nämnas att hon helt vill slopa rätten till assistans för barn under 16 år. De skall istället hänvisas till ett nytt stöd, som kallas för personligt stöd för barn och som beslutas och administreras av just kommunerna. Det innebär dels att familjer som mot alla odds vunnit rätten till assistans för sina barn nu återigen skall slungas ut i en tid av ovisshet. Dels att kommunerna skall tolka de nya reglerna vilket riskerar 290 tolkningar där redan utsatta barn kommer än mer i kläm.

Med detta kan föräldrar återigen tvingas lämna ifrån sig sina barn när orken, men inte kärleken tar slut. Med detta kan få ett samhälle där vi återigen institutionaliserar barn som är annorlunda. Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig”