Klimat, migration, jobb och välfärd är givna valfrågor. Det finns ytterligare ett område som med stor sannolik seglar upp på agendan: Religion. Även om det inte blir så tydligt som en egen ­rubrik i mediernas stora partiledar­utfrågningar kommer frågorna finnas där, liksom de politiska förslagen som andas ängslighet inför religionens roll i samhället. Ett sådant exempel är förbud för religiösa friskolor, trots att det ­redan råder förbud för religiösa inslag under skoltid.

Varifrån kommer denna politiska ängslighet när det handlar om religion? Ett enkelt svar är rädsla för islam. Men det går att gräva djupare än så.

Ett ­annat svar är att en ökad invandring har visat på troende människor som inte betraktar tron som en fritidssyssla, utan där praktiken och livet uttrycker tron, och att detta skapar osäkerhet.

Sverige som ­enhetssamhälle har präglat oss, först många hundra år av kristen tro med statskyrka. Sedan ett 1900-tal som präglades av ett filosofiskt och politiskt projekt att ersätta kristen tro med ett sekulärt ramverk. Ett ganska framgångsrikt arbete.

Men ­detta sekulära experiment är nu på väg att ta slut. Människor slutade trots allt inte att tro och invandringen påminde oss om hur ­världen ser ut utanför ­rikets gränser.

Teologerna beskriver vår tid som postsekulär, det vill säga att vi alla är troende på något och att det inte finns en enda gemensam utgångspunkt för ­samhället utan många olika åskådningar och övertygelser. Religionen är här för att stanna, den gick inte att förpassa till en privat sfär, utan är och förblir en drivkraft som ­genomsyrar hela livet för den troende. Och på detta sätt är vi dessutom alla troende i våra övertygelser.

Kultursidorna i de stora dags- och kvällstidningarna har fångat upp detta skifte i tiden och ­låter teologer, från inte minst vår egen EHS, ta plats i ­spalterna för att beskriva världen. Det finns alltså en politisk ängslighet men också en kulturell öppenhet för tro.

Denna dubbelhet skymtade fram när Krister Nylander (L), ordförande i riksdagens kulturutskott, besökte Equmeniakyrkans folkhögskolerektorer, ordföranden och representanter från kyrkan. Nylander höll ett inspirerande anförande om ett internet som vi trodde skulle innebära demokratisering av samtalet men som skördade polarisering, om Sveriges resa från utedass till wc som också gjort materiellt välstånd viktigare än bildning och andlighet. Det var inte svårt att nicka instämmande till analysen, men så i samtalet som följde beskrev Nylander med självklarhet det sekulära samhället som utgångspunkt.

Det kommer ta ytterligare tid innan också politiken helt omfamnar det postsekulära perspektivet som kultursidorna öppnat för: Att vi alla är troende och att enhetssamhället hör till en svunnen tid. En stat kan vara sekulär, men inte ett samhälle. Det hoppfulla är att kulturen oftast föregår politiken.

Också i Equmenia­kyrkans partiledarutfrågning och i de ­församlingar som själva vill ­facilitera politiska samtal ­under valåret 2022 kommer detta vara ett perspektiv som vi arbetar med.

Joakim Hagerius, biträdande kyrkoledare
joakim.hagerius@equmeniakyrkan.se