Hagerius: En stat kan vara ­sekulär, men inte ett samhälle

PERSPEKTIV. Religion i politiken. Valåret 2022 har redan startat i Equmeniakyrkan. Planeringen för partiledarutfrågningarna i Vårgårda är i gång, inbjudningar har gått ut och svar trillar in. Så är det också i politiska partier, det samlas till stämmor för att mejsla fram valpolitik och skapa listor med kandidater att företräda oss väljare.

Klimat, migration, jobb och välfärd är givna valfrågor. Det finns ytterligare ett område som med stor sannolik seglar upp på agendan: Religion. Även om det inte blir så tydligt som en egen ­rubrik i mediernas stora partiledar­utfrågningar kommer frågorna finnas där, liksom de politiska förslagen som andas ängslighet inför religionens roll i samhället. Ett sådant exempel är förbud för religiösa friskolor, trots att det ­redan råder förbud för religiösa inslag under skoltid.

Varifrån kommer denna politiska ängslighet när det handlar om religion? Ett enkelt svar är rädsla för islam. Men det går att gräva djupare än så.

Ett ­annat svar är att en ökad invandring har visat på troende människor som inte betraktar tron som en fritidssyssla, utan där praktiken och livet uttrycker tron, och att detta skapar osäkerhet.

Sverige som ­enhetssamhälle har präglat oss, först många hundra år av kristen tro med statskyrka. Sedan ett 1900-tal som präglades av ett filosofiskt och politiskt projekt att ersätta kristen tro med ett sekulärt ramverk. Ett ganska framgångsrikt arbete.

Men ­detta sekulära experiment är nu på väg att ta slut. Människor slutade trots allt inte att tro och invandringen påminde oss om hur ­världen ser ut utanför ­rikets gränser.

Teologerna beskriver vår tid som postsekulär, det vill säga att vi alla är troende på något och att det inte finns en enda gemensam utgångspunkt för ­samhället utan många olika åskådningar och övertygelser. Religionen är här för att stanna, den gick inte att förpassa till en privat sfär, utan är och förblir en drivkraft som ­genomsyrar hela livet för den troende. Och på detta sätt är vi dessutom alla troende i våra övertygelser.

Kultursidorna i de stora dags- och kvällstidningarna har fångat upp detta skifte i tiden och ­låter teologer, från inte minst vår egen EHS, ta plats i ­spalterna för att beskriva världen. Det finns alltså en politisk ängslighet men också en kulturell öppenhet för tro.

Denna dubbelhet skymtade fram när Krister Nylander (L), ordförande i riksdagens kulturutskott, besökte Equmeniakyrkans folkhögskolerektorer, ordföranden och representanter från kyrkan. Nylander höll ett inspirerande anförande om ett internet som vi trodde skulle innebära demokratisering av samtalet men som skördade polarisering, om Sveriges resa från utedass till wc som också gjort materiellt välstånd viktigare än bildning och andlighet. Det var inte svårt att nicka instämmande till analysen, men så i samtalet som följde beskrev Nylander med självklarhet det sekulära samhället som utgångspunkt.

Det kommer ta ytterligare tid innan också politiken helt omfamnar det postsekulära perspektivet som kultursidorna öppnat för: Att vi alla är troende och att enhetssamhället hör till en svunnen tid. En stat kan vara sekulär, men inte ett samhälle. Det hoppfulla är att kulturen oftast föregår politiken.

Också i Equmenia­kyrkans partiledarutfrågning och i de ­församlingar som själva vill ­facilitera politiska samtal ­under valåret 2022 kommer detta vara ett perspektiv som vi arbetar med.

Joakim Hagerius, biträdande kyrkoledare
joakim.hagerius@equmeniakyrkan.se

Teologerna beskriver vår tid som postsekulär, det vill säga att vi alla är troende på något och att det inte finns en enda gemensam utgångspunkt för samhället.

3 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Hans Wermeling
Bra skrivet av Hagerius. Det postsekulära samhället är på väg fram. Det börjar gå att tala om tro utan att bli dumförklarad. Kultursektorn är en dörröppnare. Civilsamhället är en väv av människor med olika ideologier och trosföreställningar när det gäller livsåskådning. Och så ska det vara. Staten däremot kan vara sekulär som här eller en "gudsstat". Samhälle och stat är olika storheter. När det gäller världsåskådning finns vetenskap och fakta att luta sig mot. Problemet är när livsåskådning tas för världsåskådning och vice versa. Ateister hänvisar t.ex. ofta till vetenskap (världsåskådning) när de vill raljera över troende människor (livsåskådning) men glömmer då att deras egen uppfattning också är en trosföreställning. Vi har som människor både någon form av livsåskådning, mer eller mindre klar, och en världsåskådning, mer eller mindre byggd på fakta.
Jakob Olofsgård
Tack för bra text. Instämmer. Finns ofta en sammanblandning av begreppen, att samhälle och stat sammanblandas är vanligt. Stat är ett begrepp som inte för alla inkluderar kommun och regioner, även stat som begrepp haltar. Men viktigt att klargöra vad som menas. Ungefär som att namnet är felstavat i texten (ska vara Christer Nylander) men vi förstår vem som det handlar om pga kontexten.
Michael A
"Teologerna beskriver vår tid som postsekulär" – ja, det ligger väl i teologernas intresse. Men att vi alla "tror på något" handlar inte om religion, hur gärna religiösa företrädare än vill tro det. Enhetssamhället hör till en svunnen tid, absolut. Och ett visst religiöst inflöde finns förstås i form av islam. Men sekulariseringen fortsätter att gå framåt. I Sverige har sekulariseringen gått längst i värden, jämsides med – förvånande nog – Japan och Sydkorea. Samtidigt är vi världens mest individualistiska land. Här tror vi på oss själva. "Jag tror på mitt sätt" kan förvisso innebära att man blandar in en nypa återfödelsetro, lite hemkokt buddhism i form av yoga och kanske rentav kallar sig kristen, fast genast med brasklappen "men inte som de tror i kyrkan!" Men minst lika ofta handlar det nog om tro på vetenskap, förnuft, sex, egoism, individualism, allas rätt att leva som man vill osv. – saker som inte har så mycket med "tro" att göra. Så teologerna får nog ge upp sitt önsketänkande om att vi "alla är troende". Eller omformulera begreppet "tro" till något annat än dess religiösa betydelse.