Från detta stora perspektiv går jag nu till det lilla, nära, och kan inte låta bli att berätta om mitt senaste besök hos fotvården. Min resa med bröstcancer har inneburit många olika behandlingar och den senaste har gett besvärliga biverkningar i händer och fötter. Jag får hjälp och lindring av en alldeles fantastisk medicinsk fotvårdare. Hon har kunskap om allt man behöver veta när det gäller de biverkningar min medicinering kan medföra, dessutom är hon glad, trevlig och lättpratad. Förutom själva behandlingen har hon många tips att ge – visste ni att isbäddar avsedda att ge svalka till hundar och katter under varma sommardagar kan ge skön lindring till brännande, röda och svullna händer och fötter?
Jag ser fram emot dessa besök av flera skäl, inte bara fötterna njuter och mår väl under behandlingen – utan hela jag.

Mitt arbete i sjukhuskyrkan kom åter på tal vid mitt senaste besök strax före påsk. ”Julen är ju en stor högtid i kyrkan, men påsk är det lika stort?” frågar hon intresserat. ”Hur ­firar man det i kyrkan?” Så får jag berätta att ­påsken är störst. Där finns kärnan i kristen tro, där föds hoppet!
Jesus blev korsfäst, led och dog men uppstod! Döden fick inte sista ordet trots korsfästelsen av Jesus. Guds kärleksmakt är den starkaste makten, så tolkar jag den tomma gravens stumma men kraftfulla tecken. Det vill vi som kyrka med glädje uttrycka och fira på påskdagen.

Ett trotsigt hopp låter sig inte kuvas utan kommer ständigt igen. Det gror och lever hela tiden, ibland i det fördolda, under ytan och mot alla odds. Kanske börjar hopp växa när vi försöker se och beskriva livet som det faktiskt är och inte som vi kanske tycker att det borde vara. Att tala sant om det som möter oss, det som gör ont likaväl som det som gör oss gott.  Att smaka på ordet överlåtelse och försiktigt börja öva sig i tillit för att orka hoppas.

Vi uppmanas i bibeln att vara uthålliga i hoppet. Ibland eller ganska ofta kan det vara svårt att ­bevara hoppet, att inte låta sig nedslås när mycket talar emot. Men hoppet som föds i påskhändelsen är ett trotsig, envist hopp, ett hopp som stärker oss att hålla ut, att vägra ge upp och inspirerar oss att komma igen. Ibland när det är svårt att hoppas brukar jag tänka på maskrosorna i gräsmattan runt huset där vi bodde förut. Trots att vi med hacka och spade försökt stoppa eller begränsa deras framfart stod det alltid nya, gula, starkt lysande blommor i gräsmattan dagen efter. De förkroppsligar det trotsiga hoppet och påminner om den danske dramatikern och prästen Kaj Munk som lär ha sagt: ”Ni kan döda oss på långfredagen, vi uppstår ändå på påskdagen!”

Förunderligt ändå vart livet för en tänker jag på vägen hem från fotvården och ser bilden framför mig där jag sittande i behandlingsstolen med fötterna omslutna av hennes mjuka händer och sköna omsorger, berättande om Guds och livets seger, om kärleken som aldrig dör och det trot­siga hoppet som ständigt kommer igen. Immanuel – Gud med oss, för oss och i oss, under livets alla omständigheter.

Christina Lindgren
sjukhuspastor