Svårt att bestämma sig när man inte vet vad man får

Den politiska klassen har de senaste åren svävat iväg på ett sådant sätt att det blir allt tuffare att fånga in vad de egentligen vill.

Det framstår som att var och varannan politiker famlar efter senaste åsiktstrenden för att sedan kunna omformulera det i en hastig och snärtig tweet eller citat som gärna får det att framstå som man alltid tyckt så. För att i nästa stund kunna byta till den diametralt motsatta utan att blinka.

Förklara annars hur migrationsministern Anders Ygeman (S) plötsligt tycker det är problematiskt med en majoritet av utomnordiska invånare i ett bostadsområde utan att tillstå att det där är en gammal SD-drapa som skulle gett rasiststämpeln rätt i pannan för ett halvtannat år sen eller så.

Han är inte ensam om snabba kappvändningar, heller.

Problemet är nu inte att politiker kan ändra sig. Värst är att de har så förtvivlat svårt att erkänna varför man ändrar sig, eftersom det viktigaste tycks vara att inte framstå som en som kan ha fel. En människa.

Väljarna frågar inte efter politiker som kan eller vet allt. Men människor som kan stå emot pressen från sociala medier, tyckare och aktivister från olika håll - för att göra det som de väljs för -med hjälp av värderingar och expertis navigera sig till ett samhälle som är så bra som möjlighet för så många människor som möjligt.

Jag har ännu inte varit i La sagrada familia i Barcelona. Men jag känner ingen stress för den är nog inte klar än på några år, trots byggstart anno 1882. Så var det med många stora projekt förr. De byggdes inte främst för sin tid men för en som skulle komma.

Med lite mer av ett sånt perspektiv kanske det inte är så farligt att allt inte är korrekt och perfekt hos allt och alla just nu. Visionen om ett samhällsbygge som ges tid att sakta förbättras skulle istället kunna vara något vi släpper in varandra i oavsett färg eller form. Där vi hela tiden behöver vara öppna för att vrida och vända på saker. Backa och gå framåt. Anpassa, förnya. Inse att vi kanske aldrig ens blir klara.

Partiväsendet är kanske helt enkelt inte längre vad svenska väljare, pastorer och diakoner far efter. Utan människor av kött och blod som bryr sig mer om de vardagliga utmaningarna än det som ger mest eko i debatten.

Politik bygger på förtroende.