De republikanska väljarna skyndar i rekordmängder till partiets primärval och ger i ökande utsträckning sin röst till en kandidat som nu verkar oslagbar, men inte anses kunna bli USA:s president. Demokraterna visar ingen entusiasm och ger fortfarande inte något samlat stöd till sin huvudkandidat som borde vara storfavorit att vinna valet i höst, skriver Anders Mellbourn i en valanalys efter USA:s supertisdag.
Det är mycket konstigt med bilden av presidentvalet i USA så här långt.
Det republikanska partiet har de senaste åren framgångsrikt tagit makten i kongressen i Washington och satt käppar i hjulet för president Obamas maktutövning. Men när det ska vända sin framgång från motkraft till ansvarstagande alternativ är den inre splittringen närmast total. Det missnöje och den vrede hos väljarna som partiet varit med om att underblåsa och piska fram har till slut vänts mot partiets egna etablerade företrädare och har skapat den opinionsvåg som nu närmast oundvikligt tycks föra fram icke-politikern, demagogen och populisten Donald Trump till att bli partiets kandidat.
För omvärlden och stora grupper amerikaner är detta förskräckligt. Men våndan bland ledande republikaner är inte självklar. Sakligt är det inte så mycket som skiljer Donald Trump från de andra högerkandidaterna. Att han dyrkar Mammon mer än Gud verkar inte bekymra den så omtalade kristna högern som stöder honom i ökande omfattning. Och Trumps triumftåg har skapat ett intresse och engagemang hos republikaner som är större än på länge. Valdeltagandet har stigit kraftigt i de republikanska primärvalen.
Hos demokraterna är tvärtom deltagandet i primärvalen lägre. Det finns av olika skäl en skepsis kring Hillary Clinton. Den entusiasm som finns samlas kring vänsterkandidaten Bernie Sanders som inte ger sig och har fortsatt betydande stöd bland unga och vita partisympatisörer. Att Hillary Clinton nu återtagit det mesta av sin ursprungliga självklara ledarställning hos demokraterna beror främst på att hon vunnit delstater med stor andel afro-amerikanska väljare.
Men Clintons segerstater nu, brukar gå till republikanerna vid avgörandet i november. Och Trumps grova främlingsfientliga budskap av europeisk högerpopulistisk typ kan vinna anklang också i den vita arbetar- och lägre medelklass som vanligtvis röstar på demokraterna men som lockats rösta republikanskt förr. De har i bästa fall sett sin privatekonomi stå still de senaste 15 åren och uppfattar både sig själva och nationens särställning hotade av invandring, terrorism och nya konkurrerande ekonomiska och militära stormakter. I så fall får republikanerna en chans i stora gamla industristater i centrala USA som demokraterna brukar kunna räkna med.
Å andra sidan skulle Hillary Clinton med Trump som motkandidat kunna mobilisera än fler afro-amerikanska och latinättade väljare än till och med Barack Obama. I så fall kan demokraterna i höst vinna sydstater som normalt anses givna för republikanerna.
Om det, som i dag nästan allt talar för, skulle bli en kraftmätning mellan Clinton och Trump i höst, är inte allt så givet som många vill tro.
ANDERS MELLBOURN
Läs mer av Anders Mellbourn om religionens roll i presidentvalet på http://mellbournanalys.se/2016/02/26/gud-ingen-huvudsak-i-usa-valet/
LÄGG TILL NY KOMMENTAR