Nyhet 3

Påven Franciskus: enkel, ödmjuk och from

Sändarens ledarskribent Joel Halldorf analyserar påvevalet.

Det är många första för den här påven. Första sydamerikanen, förste jesuiten och den förste med namnet Franciskus. Det där sista betyder för övrigt att han inte ska kallas ”Franciskus den förste”, som det står i de flesta svenska tidningarna idag – det blir han först när det kommer en andre påve som antar samma namn.

De som fysiskt och virtuellt var samlade framför balkongen på Peterskyrkan fick se en märklig tillställning igår kväll, ovanlig också med Habemus Papam-ceremonier mått mätt. Den vitklädde mannen hälsade folkmassan genom en enkel liturgi. Först en bön för hans föregångare, påve Benedikt XVI. Därefter bugade han sig djupt inför församlingen och bad om deras förböner. De över 100 000 på Petersplatsen tystnade när kvällen i ett slag förvandlades från rockkonsert till bönemöte.

Ödmjukhet, enkelhet och fromhet hör till de uppenbara karaktärsdragen hos denne påve. Denna munk-biskop har avsagt sig många av de privilegier som anses självklara för kyrkliga dignitärer. Han bor i lägenhet i stället för det biskopliga residenset, lagar sina måltider själv och reser ofta med lokaltrafik snarare än privatchaufför. Därmed liknar han, som någon påpekade, de flesta av oss – men är ovanlig bland makthavare. Och handen på hjärtat: hur många av oss skulle avvisa något av ovanstående om det erbjöds oss?

Humor är ytterligare en egenskap, dock mindre uppenbar. Det ryktades att kardinal Bergoglio aldrig log, men det dementerade han med ett försiktigt leende redan på balkongen. Efter att han nått de nödvändiga två tredjedelars majoritet ska han ha sagt till kardinalerna: ”Mina herrar, må Gud förlåta er.”

Samtidigt meddelade han dem att han antog namnet Franciskus – inte efter den berömde jesuiten Franciskus Xavier (1506–1552), utan efter den än mer berömde Franciskus av Assisi (1182–1226). Namnet ger fyra viktiga signaler angående om vad vi kan vänta av detta pontifikat:

För det första att enkelhet kommer vara den charisma som den nye påven för till Vatikanen, vilket ligger i linje med hans liv så här långt. Faktum är att han redan första kvällen visade det, när han i stället för att ta sin privat påvebil till hotellet klev på en av de väntande bussarna tillsammans med de övriga kardinalerna. Därtill uppmanade han sina argentiska landsmän att inte flyga till Rom för att hylla honom, utan i stället ge de pengarna till de fattiga.

Till den personliga enkelheten kommer en omsorg om de fattiga och ett arbete för social rättvisa. Som kardinal har Bergoglio inte bara personligen engagerat sig i sjuk- och fattigvård – som när han besökte ett hem för AIDS-sjuka och tvättade och kysste de inlagdas fötter – utan även kraftfullt kritiserat det system som begraver människor i skulder och fattigdom. Denne påve är varken liberalteolog eller befrielseteolog, men praktiserar den kristna kärlekslära som alltid kännetecknat kyrkan.

Vidare är namnet Franciskus förknippat med mission. Franciskus av Assisi, och den orden han grundade, insåg nödvändigheten av att gå människor till mötes där de var – och gjorde så under en tid då kyrkan utmanades av andra rörelser och dess moraliska förtroendekapital var lågt. Påven Benedikt betonade behovet av en ny evangelisation i en tid då sekularisering och privatreligiositet griper omkring sig, inte minst i väst. När kardinalerna före valet diskuterade nödvändiga egenskaper hos den nye påven hamnade frågan om evangelisation högt på dagordningen.

Detta signalerar ett generationsskifte i kardinalskollegiet, att den rörelse som den amerikanske kommentatorn George Weigel kallat för ”evangelical catholicism” nu också nått Vatikanen. Rörelsen representerar katolsk tro som är mer personlig och mer missionsinriktad. Kardinal Bergoglio är känd för denna ansats i sitt stift Buenos Aires, där han betonat vikten av att kyrkan går ut på gator och gränder, även om det innebär risker. Som han själv uttryckt det i en intervju:

– Vi måste undvika den andliga sjukdom som stavas kyrklig självupptagenhet. Det är sant att när du ger dig ut på gatorna så kan det ske olyckor. Men om kyrkan stänger in sig och bara tänker på sig själv, så blir hon snabbt gammal. Om jag tvingades välja mellan en kyrka som råkar ut för olyckor på gatorna, och en som är sjuk på grund av sin självupptagenhet så väljer jag utan tvekan det förra.

För det fjärde indikerar namnvalet reform. ”Bygg upp min kyrka” var Guds ord till Franciskus av Assisi. Påve Franciskus står inför samma utmaning. Givetvis kommer det inte handla om några läromässiga reformer (kvinnliga präster, celibat, homosexualitet, etc.), utan om en moralisk restaurering. I kölvattnen av pedofilskandalerna och hur de hanterades genomgår den Katolska kyrkan en allvarlig förtroendekris, och en av påve Franciskus viktigaste uppgifter kommer vara att bidra till att reparera anseendet. Hans helgonlika framtoning är helt klart en resurs i detta sammanhang.

I relation till påve emeritus Benedikt XVI får den Katolska kyrkan nu en påve som är mindre intresserad av liturgi (till de katolska traditionalisterna stora fasa) och mindre av en intellektuell. I gengäld representerar påve Franciskus i högre grad enkelhet och social passion. Han kommer inte hålla briljanta tal till världens ledare och intellektuella, som Benedikt gjorde i Regensburg 2006 eller inför det brittiska parlamentet år 2010, utan troligare är att han läxar upp dem med vad som beskrivits som hans profetiska anslag.

Det finns såklart också frågor och frågetecken. Den första gäller det som stod högst på listan under diskussionerna före valet, nämligen reformerna av kurian. Vatileaks, påven Benedikts egna ord, och en rad andra rapporter har indikerat att organisationen i Vatikanen inte fungerar, och att det nu krävs en stark och organisatorisk påve som kan ta i tu med detta. Frågan är om påven Franciskus uppfyller detta krav? Han har vissa egenskaper som talar för det: integritet och en personlig inre styrka. Rapporter från Buenos Aires indikerar att han åtminstone i vissa avseenden har utövat ett starkt ledarskap, både som biskop och inom jesuitorden. Å andra sidan har han inte rykte om sig att vara någon stor organisatör. Förhoppningen är Benedikts avgång skapat ett momentum som gör att Franciskus inte kommer att vara ensam i sina ansträngningar för reform och ökad transparens.

En annan fråga gäller förhållandet till media, vilket var något av Benedikts akilleshäl. Oroande nog beskrivs påve Franciskus, liksom sin föregångare, som blyg och fåordig. De båda männen förenas dessutom i en ovilja att ge intervjuer. Detta är bekymmersamt. Vatikanen och den katolska kyrkans ledning behöver förbättra sin förmåga att kommunicera. De måste inse att åtminstone i väst är medial kommunikation en del av evangelisationen.

De första ”skandalartade” uppgifter angående påve Franciskus har rört hans samröre med den argentinska diktaturen under 1980-talet. Det finns anklagelser om undfallenhet, i synnerhet att han inte agerat tillräckligt kraftfullt för att skydda två präster som fängslades av juntan. Ännu finns mycket oklarheter kring detta, och ord står mot ord. Men det är av vikt att Vatikanen bringar klarhet i frågan, så att det inte framstår som att de har något att dölja. Och har det skett misstag i dessa tragiska och svåra tider är bön om förlåtelse den bästa vägen: ingen förväntar sig ju att en påve ska vara ofelbar!

Hur exakt det gick till när Franciskus valde vet vi inte, och kanske får vi aldrig veta det. Men med tanke på hur öppet fältet verkade gick det snabbare än de flesta experter väntat sig. Kardinal Bergoglio hörde inte till förhandsfavoriterna, men att det endast krävde fem omröstningar för att få fram honom tyder på att han åtnjöt ett stort förtroende bland kardinalerna. Troligen var det faktum att han var icke-europé en betydande faktor. Rimligen fick han stöd av de sydamerikanska kardinalerna när det framgick att han var den starka kandidaten härifrån, och därefter av de som längtade efter en icke-europeisk påve. Asiater, afrikaner (totalt 40 röster, Sydamerika inräktnat) och även flera européer och amerikaner. För att nå de nödvändiga 77 rösterna behövde han ha hela världen bakom sig, vilket är passande eftersom han leder en världsvid kyrka.

Det är ett gott tecken att tyngdpunktsförskjutningen inom kristenheten, från nord till syd, inte bara speglas i numerärer, utan nu även i ledarskapet. Härigenom kommer andra perspektiv och frågor på agendan. Samtidigt är påven också biskop av Rom, och på Peterplatsen gladde sig romarna över att höra en fläckfri italienska – påve Franciskus far var nämligen emigrant från Italien. Så förenar den nye påven det lokala och det globala på ett mycket lovande sätt.

 

Joel Halldorf

3 Kommentarer
Arnaldo Tiburzi
Mycket bra skrivet! Dock pratar han inte fläckfri italienska! Det kommer något spanskt då och då. Påvens första dygn har varit mycket okonventionellt. När han skulle åka tillbaka till hotellet där han bott tillsammans med de andra kardinaler vägrade han ta Vatikanens lyxbil som man hade kört fram. Nej, han tog bussen, som alla andra kardinaler. I morse var det samma visa när han skulle fara till Santa Maria Maggiore. Han valde en enkel anonym bil med minsta möjliga poliseskort, dvs. en bil. I går kväll ringda han till ett argentinskt par som han umgåtts med. De blev generade och visste inte hur de skulle kalla honom. Hans helighet? Nej! Fader Bergoglio, som tidigare, och fortsätt att säga "du"! Den här påven kan bjuda på många överraskningar!
Ulf H
En viktig signal tycker jag Halldorf glömde - skapelsen. I teologiska kretsar verkar man skämmas för Franciskus inkluderande förhållningssätt till skapelsen. Det ses som lite folkligt romantiskt att framhålla hans kärlek till allt skapat, och vilka konsekvenser detta bör få får vårt eget liv. "Riktiga" teologer verkar konsekvent bortse från sådan sentimentaltet och istället framhålla hans andliga liv och hans betoning av kyrkans enhet och utveckling. Förhoppningsvis kommer den nye påvens hållning att uppfordra till en nödvändig omvändelse hos alla andliga ledare som särskilt under senare år förandligat arvet efter denna enkle gudsman, som i efterföljelse av den person som vi kristna känner som både Gud och människa levde i samma självklara gemenskap med det jordiska som med det himmelska.
Benny Fhager
Inga läromässiga reformer. Enligt Halldorf ligger celibatet, motståndet mot kvinnliga präster och homosexuella fast. Däremot kan man vänta sej en moralisk restaurering (pedofilskandaler). Jag som i min kanske biologistiska syn trodde att detta hörde samman. Celibatet är obiologiskt och torde ha ett samband med pedofilin. Motståndet mot homosexulla och kvinnopräster..........