Kultur & Teologi

Bibeltolkning i frikyrkans ungdom

BIBELBRUK DEL 4 Bibel och bön är ett av Gemensam framtids första fokusområden. I anslutning bjuder Sändaren hela tiden fram till påsk på en särskild artikelserie kring frågor om bibelbruk och bibelsyn. Författare är Rikard Roitto, lektor på Teologiska högskolan Stockholm.

Det står skrivet. Så löd det argument som hade större kraft än alla andra argument i frikyrklighetens ungdom. Den här artikeln handlar om bibeltolkning under GF-samfundens tidiga historia, framför allt hos John Wesley (1703-1791), metodismens store teolog, Anders Wiberg (1816-1887), en av den tidiga svenska baptismens viktiga teologer, och Paul Petter Waldenström (1838-1917), Svenska Missionsförbundets viktigaste teolog vid dess begynnelse.
 Även dessa tre var barn av sin tid. Waldenström skriver helt utan distans om att ”svinga den väldiga släggan: ’Det står skrivet’, samt därmed krossa allt motstånd.” Wesley utropar ”Ge mig klara skriftbevis för ditt påstående, annars tillåter jag det inte!” (när han diskuterar kvinnors klädsel). Wiberg berättar att han som ung student blir tillrättavisad för ett skämt med ett citat ur Hebreerbrevet, ”Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer” (Hebr 10:31), och inför de orden drabbas av fruktan för den eviga domen om han inte till fullo lever efter Bibelns ord.
GF-samfunden har under senare delen av 1900-talet behövt göra upp med den här typen av attityder, där bibelordet närmast fungerar förtryckande. En sådan uppgörelse har varit helt nödvändig. I en sådan process är det dock lätt att se tillbaka på historien med karikerande glasögon och missa det positiva som också försiggick. Såväl Wesley som Wiberg och Waldenström var välutbildade präster och bibeltolkare, som argumenterade betydligt mer nyanserat än vad nyss nämnda exempel låter påskina. I den här artikeln vill jag lyfta fram den förnyande kraft det hade i deras liv att låta sig utmanas av bibeltexterna.

Wiberg, som länge varit frustrerad på statskyrkan där han jobbade som präst, argumenterar noggrant i flera skrifter för troendedop och för nattvardsgång endast för troende. I sina analyser hänvisar han till såväl rön från sin tids bibelforskning som kyrkofädernas bibeltolkningar, samtidigt som han analyserar svårtydda grammatiska konstruktioner i Nya testamentets grekiska originaltexter. Wiberg kommer fram till slutsatsen att barndop tycks ha varit okänt under kristendomens första århundrade och att de första nattvardsfirande församlingarna bestod av troende, slutsatser som håller än i dag. Hans bibelstudier gör att han med tiden drar han slutsatsen att han av trohet mot evangeliet måste avsäga sig sitt prästämbete. Oavsett om vi håller med Wiberg om att vår tids kyrka bör göra som de första kristna eller ej, så kan vi fascineras av hur han låter sig förändras i mötet med bibeltexten och frivilligt frånsäger sig en trygg tillvaro.

Även Waldenström lät sin teologi förändras genom sina bibelstudier. Han kritiserar såväl katoliker som lutheraner för att ”tolka Bibeln efter var sin egen lära” och inte våga ”granska … läran efter Bibeln.” Han själv tog sig för att fråga ”Var står det skrivet?” att Gud är vred och måste försonas med människorna, såsom kyrkan lärde. Ingenstans, kom han fram till; det är människan som måste försonas med Gud. Denna övertygelse höll han fast vid även när han anklagades för att vara kättare. Waldenström var medveten om att texttolkning inte bara var att läsa ”som det står”. När han argumenterar för barndop, i debatt med Wiberg faktiskt, visar han prov på medvetenhet om detta: Skriften måste tolkas så att den blir rimlig; Nya testamentet uttalar sig inte tillräckligt tydligt om barndop, så det finns tolkningsutrymme; Den yttre formen för dop och andra praktiker är något som kan ändras över tid — se bara på det nytestamentliga budet att inte äta kvävt kött (Apg 15:20), som ingen kristen tolkar som ett evigt påbud; Och så vidare.

Likaså hade Wesley mer djup i sin bibeltolkning än att läsa ”som det står”. Wesleys teologiska tänkande har karaktäriserats som  ”quadrilateralt”, det vill säga baserat på fyra olika hänsyn: Bibeln, traditionen, förnuftet, och erfarenheten. Av dessa väger Bibeln tyngst, men texterna måste uttolkas i ljuset av erfarenhet, förnuft och tradition.
Detta blir extra tydligt när Wesley med all rätt är upprörd på 1700-talets grymma slavhandel i Amerika. I sin argumentation mot slavhandeln hänvisar han till viktiga bibliska tankar såsom att alla är skapade av Gud, rättvisa, och barmhärtighet. Han beskriver också noggrant hur illa slavarna far. Intressant nog så nämner han inte ens de bibeltexter som accepterar slaveri och grymma slavherrar (till exempel 2 Mos 21:20-21; 1 Tim 6:1-2; 1 Petr 2:18-19). Wesley hade aldrig kunnat yppa att övergripande kristna etiska principer går före enskilda bibelställen i en tid där ”det står skrivet” hade en så enorm tyngd, men han gör det som låter sig göras.
 Det mest fascinerande med Wesleys bibelanvändning är dock hur han predikar ett radikalt etiskt liv med utgångspunkt i Jesu etik — och lever efter det själv också. Som allra tydligast är detta kanske i hans predikningar om pengar. Alla som har mer än vad som behövs för att hålla sig frisk är rika och bör hjälpa andra med sitt överflöd, menar Wesley. Detta är inte bara tomma ord för Wesley, utan han ägnade hela sitt liv åt att starta metodistiska församlingar, sjukhus, skolor, och så vidare, samtidigt som han själv levde enkelt och dog utfattig.

Allt blir inte automatiskt bra bara man läser Bibeln. Vi har sett för många prov på destruktiva bibeltolkningar för att tro något sådant. Inte desto mindre så var ett förnyat engagemang med bibeltexterna en viktig del av frikyrkornas vitalitet i deras ungdom. Så har det varit under många perioder i kyrkans historia. Vi kan därför tro att ett klokt engagemang med bibeltexterna kan bidra även till Gemensam framtids vitalitet. Vi kan inte återvända till att förenklat ”svinga den väldiga släggan: ”Det står skrivet”, men även vi kan förhoppningsvis hitta nya vägar att vara kyrka genom att på nytt ställa frågor till bibeltexterna och hitta nya vägar framåt.


Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.

0 Kommentarer