Balfourdeklarationen: 100 år sedan i dag brevet skickades

Det var  den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour som den 2.11.1917 skickade brevet  till lord Walter Rotschild, ledaren för det judiska samfundet i Storbritannien. Det var daterat och kom att bli känt som Balfourdeklarationen. I morgon kväll firas den med stor middag i London för 150 gäster, däribland premiärministrarna May och Netanyahu. Värdar är de nuvarande lorderna Balfour och Rotschild.

Frågan om judarnas återvändande till Heliga landet hade sen 1500-talet drivits av såväl predikanter som politiker liksom senare även av militärer.

Den statsbyggande sionismen var sekulär. Frågan är dock om Balfourdeklarationen hade kommit till stånd om inte Balfour och flera andra i den brittiska regeringen, inklusive premiärministern David Lloyd George, hade varit kristna sionister. Enligt brevet såg regeringen ”gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket …varvid ... ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina.”

Dessa grupper utgjorde då 90 procent av landets befolkning. Det är som att i dag tala om finnarna i Finland som landets icke-svenska befolkning.

Varför ställde sig då den brittiska regeringen bakom denna deklaration? Den togs aldrig upp i parlamentet för godkännande. Troligen fanns det en blandning av motiv:

 De ledande ministrarna var kristna sionister

 Chaim Weizmann, så småningom Israels förste president, spelade som framstående kemist en viktig roll för den brittiska krigslyckan i första världskriget och odlade flitigt kontakterna med Balfour. Handläggare av frågan i krigskabinettet var Leopold Amery, själv jude och sionist, dock utan att avslöja sin identitet; han var den som skrev deklarationens slutversion.

Balfours attityd till judar var inte odelat positiv. Han hade 1905 som premiärminister outtröttligt arbetat för en antiimmigrationslag, Aliens Act. Dess främsta syfte var att stoppa invandring av fattiga judar, som flydde från pogromerna i Östeuropa.

Stormakterna var rädda för att Tyskland skulle hinna före och därmed få – som man trodde – de ”inflytelserika och mäktiga” judarna på sin sida i kriget. En i sig antisemitisk uppfattning som sionisterna inte protesterade mot utan snarare utnyttjade.

Koloniala intressen spelade också in såväl under 1800- som 1900-talet. Sionismens fader, Theodor Herzl, hävdade i sitt försök att övertyga britterna, att sionismen var en kolonialistisk rörelse; ännu i början av förra seklet tog sig stormakterna rätten att stycka upp och fördela länder efter eget skön. Med judarna tillbaka i Palestina skulle tillgången till Suezkanalen vara lättare att säkra. Både judar och araber skulle ju vara under brittiskt styre.

Sist men inte minst samverkade några ytterligare faktorer:

– Mellan 1881 och 1915 hade tre miljoner fruktansvärt fattiga, förtryckta och potentiellt revolutionära judar lämnat Ryssland och sökt sig till Västeuropa och Amerika.

Ett judiskt hemland i Palestina skulle ju lösa alla dessa problem. För kristna sionister var det ju full pott:

 Dels kunde ju alla hemlösa judar åka dit och vara trygga, åtminstone till vidare.

 Dels skulle judarnas återvändande till Palestina uppfylla vad man ansåg vara ett viktigt villkor för Kristi återkomst.

Att lösningen skulle skapa nya problem blundade man för. Slagordet ”Ett land utan folk till ett folk utan land” hade föga med verkligheten att göra.

Kan man då påstå, att det inte hade blivit någon Balfourdeklaration, om inte både premiärministern och utrikesministern hade varit kristna sionister? Kanske, kanske inte. Möjligen kan det hävdas, att Balfour och Lloyd George just som kristna sionister var mer benägna än andra att ta till sig de så kallade  realpolitiska argumenten. Kanske har den israeliske historikern Tom Segev rätt, när han hävdar, att ”Balfourdeklarationen var produkten av vare sig militära eller diplomatiska intressen utan av fördom, tro och hantverk.”

Kampen om historien fortsätter dock. 

I morgon – 100 år efter deklarationen – ordnas också separata israeliska och palestinska Balfourkonferenser i västra respektive östra Jerusalem, i den stad som Israels regering hävdar förenats och nu är landets eviga och odelbara huvudstad.