Vi behöver fördela resurserna bättre

En generell inflationstakt på 10 procent och livsmedelspriser som stigit över 20 procent det senaste året har grävt kännbara hål i de allra flestas plånböcker. För individer och hushåll som har det gott ställt kan det fungera som en tankeställare om alltings värde och en påminnelse om att hushålla med resurserna, vilket vi behöver göra för planetens skull – även när det finns pengar i den egna plånboken.

Ter sig som ett hån

För hushåll med små marginaler ter sig resonemanget ovan nog som ett hån. Skolor har rapporterat om större åtgång i skolbespisningen och välgörenhetsorganisationer om att fler och delvis nya grupper vänder sig till dem för att få hjälp med det mest grundläggande.

I mars kallade finansminister Elisabeth Svantesson (M) till sig representanter för de tre stora livsmedelskedjorna i Sverige, för att inskärpa att de måste ta större ansvar för att hålla nere priserna. Hon skulle även ”se vad man kan göra på konkurrenssidan”, med tanke på att tre kedjor i princip delar på hela marknaden i Sverige.

Det är symptomatiskt att ministern hellre använder sig av utspel och retorik än lagstiftning. Åtminstone när det kommer till företagande där Moderaterna helst vill ha så lite reglering som möjligt. Hellre bidragstak för ekonomiskt utsatta individer, som regeringen nu ska utreda, än vinstbegränsningar i välfärdssektorn – trots att skol- och vårdföretagens intäkter utgörs av skattemedel.

Eftersom viktiga frågor ofta är komplexa och svåra att greppa, har samhällsdebatten en tendens att i stället haka upp sig på de ”mindre” frågorna, som när Lena Andersson, fristående kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida, nyligen tände debatten om huruvida människor verkligen går hungriga i vårt land.

Poltikens kapitulation

Det finns gånger då det verkligen är befogat att föra en samhällsdebatt om seder och bruk – allt handlar inte om pengar och politik. Men att ta livsmedelsjättarna i örat i stället för att diskutera rimliga begränsningar för ett (fåtal) företags makt, eller uppfostra låginkomsttagare med barn i stället för att diskutera fördelningspolitik är snarare ett uttryck för politikens kapitulation.

Det är möjligt att Anderssons satiriska udd riktade sig just mot detta otyg i politiken att ta till brösttoner i stället för att diskutera strukturella lösningar. Men många (inklusive undertecknad) uppfattade att textens raljanta ton pekade ut fattiga föräldrar som lata och okunniga, vilket är en grov generalisering. I både texten och den efterföljande debatten saknades också en problematisering av den stora orättvisan, nämligen att även socialt och kulturellt kapital är ojämlikt fördelat, vilket kan ge avtryck i exempelvis livsstil och hållning.

Kunskaper och färdigheter

En diskussion om hur vi löser samhällsproblem med politiska styrmedel ska naturligtvis aldrig utesluta att vi också kräver att såväl företagare som föräldrar tar ansvar, det vill säga skaffar sig de kunskaper och färdigheter som krävs för att axla sin roll på ett ansvarsfullt sätt, och inte missbrukar sitt övertag.

Om man ville vara väldigt fyrkantig skulle man annars kunna säga till finansminister Svantesson att vi knappast har ett problem med höga matpriser eftersom svenskarna slänger 15 kilo mat per person och år. Och vi torde inte ha något problem med världssvält heller eftersom en tredjedel (!) av all mat som produceras i världen inte äts upp.

Men vi är inte här för att vara fyrkantiga, utan för att passa ihop de oregelbundna bitarna. Det svåra är att lägga pusslet så att vi fördelar bördor och belöningar rättvist, samtidigt som vi värnar skapelsen och ser till att alla kan äta sig mätta på näringsrik kost – och tillgodogöra sig kunskap om hur man skapar ett gott liv för sig själv och andra.