Ledare

Sjung ut om de svåra frågorna

Evigheten. Ska vi våga tala lite mer om den.
Eller kanske sjunga.

Då och då hamnar jag i den där diskussionen som puttrar under ytan i så gott som alla församlingar runtom i landet. Psalm eller lovsång.

Initialt är frågan ganska irrelevant, förutom det tragiska i att debatten verkar ha en tendens att dela församlingar efter ålder och skapa en onödig distans mellan yngre och äldre.

Men det finns ändå en diskussion i diskussionen som jag tycker det finns anledning att faktiskt reflektera över. Innehållet.

Att gå från en gudstjänst utan att minnas predikan är inte alldeles ovanligt, men musiken och med den låttexterna sätter sig ofta. De präntas liksom in på ett annat sätt.

Just därför är musiken också ett väl beprövat sätt för olika former av grupperingar världen över att inspirera, fånga intresse och förändra samhällen.

De islamistiska nasheed-hymnerna för rekrytering är ett nutida destruktivt exempel, medans reklamjinglarnas irriterande sätt att fastna i bakhuvudet är en annan sida av myntet vad gäller musikens makt.

I den kristna kontexten kan musiken och dess budskap i det närmaste ses som en grundbult i den teologi som kommer att bli rådande.

Här blir diskussionen spännande.

Min uppfattning är att kristendomens svårare passager, som lidandet, skulden och inte minst evigheten fick större utrymme i de äldre psalmerna, medan lovsången gärna stannar i det upplyftande och uppmuntrande - för våra situationer i detta nu.

Jag vet att detta skrivs med viss generalisering, och ska inte missförstås som en atttack på lovsången. Tvärtom är det ofta i den jag hittar just inspiration och hopp för tron. Jag försvarar den ofta.

Men när tron behöver djup eller jag behöver hjälp att förstå och reflektera över de större perspektiven, finner jag oftare tillfredsställelse i de sånger som sällan skrivs längre. De vi oftast kallar psalmer.

Ta strofer som ”Jag har hört om en stad ovan molnen...och en dag, tänk en dag är jag där” eller ”Han har öppnat pärleporten...genom blodet har han frälst mig” eller för den delen ”Som din dag, så skall din kraft och vara, detta löfte gav han dig”.

Det går inte annat att säga än att de ger en större intellektuell utmaning än till exempel ”Jesus you are my best friend..”

Poängen är nu alltså inte vilken melodi budskapet ska komma i, utan vad det är för budskap som besökaren går ifrån en gudstjänst eller samling med.

Det enda en kyrka kan erbjuda sina besökare är till syvende och sist dess försök till svar på livets svåra frågor - därför tror jag också det är en förutsättning att vi dammar av lite mer av den typen av tankar och teologi som kommer till uttryck i de gamla psalmerna.

Som kyrka får vi aldrig värja för de uråldriga frågorna som vilka är vi, varför är vi här och vart är vi på väg? Inte heller för lidandets problem eller sjukdomarnas förbannelse.

Vare sig det sjungs eller talas från estraden.

Jag ser därför den svårt cancersjuke EFK-pastorn Joachim Elsander som en sorts psalmförfattare. Med en fullständigt transparens inför sina lyssnare och läsare bjuder han in till kärnan av sitt lidande, sitt hopp och sin tro.

Han når kristna, men också den som aldrig trott eller kanske aldrig ens ägnat Gud en tanke. Han har skrivits in för palliativ vård, men kommer nu ändå ut med en bok som fått namnet ”På väg”.

”Eftersom det är en bok om livet så är det också en bok om döden, om det som är bortom detta”, skriver bokens redaktör Sofia Lilly Jönsson.

Det är en kod för alla tiders kristna - och kyrkor. Liksom dess musik.

Eftersom vi är en kyrka för livet är vi det också för döden - och det som är bortom detta.

Lev det och människor kommer att lyssna - vilka toner som än spelas.

»Eftersom vi är en kyrka för livet är vi det också för döden - och det som är bortom detta.

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne