Kyrkans roll. Med Krig och fred skrev Leo Tolstoj in sig i världslitteraturen. Många har läst och älskat den, ännu fler har nog bara hört titeln. Men vad somliga inte vet är att det finns två versioner av denna odödliga bok.
I båda versionerna gestaltar Tolstoj sina karaktärer på det mästerliga sätt som kom att bli hans signum, från den sköna Natasja till den oborstade Bezuchov. Det som däremot skiljer sig åt är dels längden på berättelsen och framför allt slutet.
Och just längden och slutet är något som står i centrum för många av våra nyårsförhoppningar och böner. Vi längtar varaktig fred och upprättelse för våra medmänniskor i Ukraina, Palestina, Israel, Syrien och Darfur. Ring klocka, ring försoning in till jordens släkten. Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike. Men vägen till detta fredsrike tycks kantat av sönderbombade städer, lemlästade kroppar, kidnappade barn, stängda gränser och växande flyktingläger.
Vansinnet organiseras enligt givna regler
I en gammal folkrättsbok läser jag att den gängse definitionen av krig är ”en organiserad form av våldsam konflikt”. Det liknar alltså ett spel där vansinnet organiseras enligt givna regler. Men precis som i sällskapsspel finns där alltid någon som fuskar, men här med verkliga och obeskrivbara konsekvenser.
För offren spelar det inte mindre roll om övergreppen genomförs av terrorsekten Hamas som i sitt väsen vill utrota allt judiskt ”från floden till havet” eller om det handlar om det högerextrema styret i Israel som genomför urskiljningslösa attacker på Gaza och dess civilbefolkning. Samma sak gäller såklart för Putin-regimens fullskaliga invasion av den plågade befolkningen i Ukraina och för krigsbrottens Syrien och folkmordens Darfur. Lidandet måste få ett slut oavsett det genomförs av folkvalda regeringar, terrorgrupper, gerillor eller diktatorer.
Dimension av tro och religion
Tyvärr finns i nämnda konflikter också en dimension av tro och religion. Det kan handla om enskilda fanatiker men också om religiösa ledare som agerat mer som världsliga furstar och nationella och/ideologiska språkrör istället för som andliga ledare. Tro är tyvärr varken en garanti för anständighet eller ett vaccin mot våld.
Mot denna till synes hopplösa verklighet kan evangeliets krav på fred låta både dubbelt och infantilt. Men det är här vi hittar kärnan i det kristna kärleksbudskapet. Krig kan bara rättfärdigas när alla fredliga vägar är uttömda och när försvaret av mänskliga fri- och rättigheter bara kan säkras genom motvåld. Så var det i Kosovo, Halabja och Rwanda och så är det med Islamiska Staten. Denna rättsprincip till skydd för mänsklig värdighet står fjärran från de korståg och övergrepp som tidigare skett i Guds namn.
Pacem in terris
Vi måste våga tro på att Kyrkan kan spela en avgörande roll för fred. Mitt under Kubakrisen författade dåvarande påven Johannes XXIII en freds-och människorättsencyklika kallades för Pacem in terris (Fred på jorden). Denna skickades då till både den amerikanske presidenten John F Kennedy och sovjetledaren Nikita Chrusjtjov. En kort tid efter detta rullades krisen tillbaka, vi slapp ett tredje världskrig och världen kunde andas ut.
Precis som då kan kristna ledare av i dag göra global skillnad. Genom Kyrkornas Världsråd, Vatikanen, Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor och Lausannerörelsen kan vi förmedla att krig är en svår synd, medla i konflikter och bidra till försoning. Så gör vi Kristus ord till vårt valspråk: saliga de som gör fred för de skall kallas Guds barn.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR