I debatten efter den senaste tidens rånvåg mot barn menade Stefan Löfven att gärningsmännen, oftast även de väldigt unga, uppvisat en ”fullständig brist på moral”.

Det är svårt att inte hålla med, men samtidigt är det i så fall viktigt att definiera vad som är moral och dessutom vad som är god respektive dålig sådan.

Att som i ett av de mest uppmärksammade fallen, urinera på sitt offer efter att ha stulit både pengar, mobil och dessutom frihetsberövat honom under ett par timmar är väl uppenbart dålig sådan. Men det kanske inte är att betrakta som dålig moral i de kretsar där dessa ungdomar kommer från.

Kanske är det till och med ett premierat beteende som ger utföraren status och får hen att framstå som modig och handlingskraftig. Ja, kanske kan gärningen ostraffat verka rentav moralhöjande, åtminstone under en kortare period.

Problemet är att vi i Sverige blivit dåliga på att tydligt definiera ramarna för vad som är moral. Och nej, det är inte en invandrare mot svenskar-fråga, även om många av ungdomsrånarna kommer från utanförskapsområden med stor andel invandrare.

Det är snarare en samhällsfråga där många under en kort tid behövt omvärdera vad som ska finnas med i den allmänna grundläggande moralen, samtidigt som ordet moral blivit ett skällsord eller ett ord att skoja om.

Testa att annonsera i lokaltidningen om att en moralpredikan kommer hållas i kyrkan på söndag och se hur många som låter sig lockas.

Ändå gräver själva statsministern fram ordet när alla andra förklaringsmodeller vacklar.

Han gör rätt i det. För innehållet i god moral kontra den som brukar förknippas med moralpredikningar eller moralkakor har sällan med varandra att göra, en möjligt god ambition till trots.

Moral som begrepp är värd en andra chans, en renässans.

Men Löfven ger inte så mycket till lösningar för hur arbetet med förbättrad moral ska se ut.

Så jag ska ge mig på ett försök.

En god moral är att antas för ett antal gemensamma värderingar som kan accepteras av alla och gälla för alla, oavsett grupptillhörighet.

I Sverige, liksom i många andra länder, har vi i ett par hundra år byggt dessa kring de ”kristna värderingar” som vi har fått genom såväl bibel som tradition.

I ett allt mer splittrat Sverige är det inte längre en självklar grund, varför vi antagligen behöver göra en ny bred överrenskommelse för moral-etisk grund.

Och det finns bara ett ställe den kan läggas på.
I skolan. Tusentals duktiga lärare försöker verkligen med detta varje dag, och många av dem lyckas.

Utan att de alltid kanske vet var den kommer ifrån jobbar de ihärdigt med gyllene regeln, allas lika värde och rätten till både tro (även om rapporten om kränkta troende visar på problem) och fri tanke.

Men vi vet också att verktygen är få och/eller bristfälliga, när det gäller att hantera konkreta situationer utifrån dem. Det rapporteras om elever som stör i lektionssalar men vägrar gå ut, elever som pekar finger åt lärare, kallar dem för oacceptabla saker och hindrar kamrater från lärande – utan att läraren har minsta makt att göra något åt saken.

Agerar läraren riskerar denne att dömas för övervåld eller anklagas för kränkning. I Bohuslänningen läser jag om en lärare som förlorar sitt jobb efter att ha sagt till en rökande elev – som sedan misshandlade honom.

Det är fel, och behöver rättas till. Liksom det måste satsas mer på elevstöd, alternativa skolvägar och extra hjälp för de barn som behöver det.

En god moral som bygger på respekt för andra kan på samhällsnivå bara skapas i skolmiljön, men inte sällan hörs om fall när man istället skär ner på det viktiga arbetet med värdegrundsarbete.

Jag har tre konkreta lösningar att börja med om Löfven verkligen vill se en bättre samhällsmoral. Stärk lärarollen. Tidiga insatser för barn med utåtagerande problematik. Premiera respektfullt uppförande, straffa respektlöshet och inte tvärtom.