Kändisfokus. Frikyrkligheten måste göra upp med kändiskulten som fenomen. Det är en av de
stora poängerna jag tar med mig när jag följer eroderingen av den globala Hillsong-rörelsen på håll.
En vän uppmärksammade mig på den Hillsong-läcka som nu rullas ut i Australien ända upp på parlaments-nivå. De mest hajpade ledarna har klätt sig dyrt, umgåtts med presidenter och globala superstjärnor. Kyrkan, som också fungerat som en gigantisk företagskoncern, har dragit in miljontals dollar på musik du hört i alla moderna lovsångsmöten de senaste 20 åren.
Men enligt det läckta dokumentet, som också publicerats på instagramkontot The Hillsong Kerfuffle, har gåvogivare i Hillsong-affilierade församlingar varit de som finansierat de påkostade internationella utlandsresorna för ledare.
Också svenska församlingar finns med på listan. Life centre church i Västerås har enligt dokumentet skänkt cirka 74 000 dollar till globala Hillsong mellan åren 2014 och 2022. Connect church i Göteborg ska enligt samma dokument ha skänkt strax över 32 000 dollar mellan åren 2015 och 2016.
Mycket att tacka Hillsong för
Grundaren och tidigare globale ledaren Brian Houston (tvingades bort i mars förra året) har anklagats för att ha dolt vetskap om sin pappas barnsexövergrepp, och använt kyrkans kreditkort för ett allmänt vidlyftig och luxuöst liv långt från de vanliga medlemmarnas vardag. När han för några veckor sedan erkände rattfylla, tydligen på en sådan nivå att han haft ”blackout-mycket” alkohol i blodet var det kanske spiken i kistan för det Hillsong vi känt.
Mängder av tidigare Hillsongförsamlingar, inte minst i USA, bryter nu med den globala rörelsen för att fortsätta själva eller hitta nya kopplingar.
Nej, jag skriver inte den här ledaren för att såga allt med Hillsong.Jag personligen har mycket att tacka Hillsong för inte minst de låttexter som blev viktiga för mig under min tidiga vandring i tron. Nej, jag skriver den endast för att en del av det Hillsong blivit, förkroppsligar den ängslighet jag ibland känner att frikyrkan har – och visar till vilka djupa återvändsgränder den kan leda till.
Det stora fokus som kändisskap och status fått i den och liknande rörelser, både i form av sättet att överdrivet forma ”kändisar” i sina egna led, liksom att knyta till sig kändisar utifrån för att sedan lyfta fram som ”sina egna”, är med facit i hand en usel strategi.
Stråk av detta går igen i alla samfund.
Efter att ha följt ett antal bloggar av så kallade exvangelikaler ser jag ett mönster. De lämnar ofta sammanhang där medlemmarnas väl och ve skjutits undan för att ge plats åt stjärnglansen från omvända ”stjärnor”. Fasaden blir viktigare än det inre livet.
Alla har ju inte erfarenheten av att vara med i en församling där världsstjärnor som Justin Bieber tar plats på estraden. Men jag tror detta kan vara en lärdom också i det lilla sammanhanget.
Tror vi på oss själva eller Gud?
När människor inte längre orkar vara relevanta, eller när de kända föredömen de haft felar – faller också lätt hela den Gudsbild de skapat.
Jag tror det är en av anledningarna till att vi de senaste åren haft en viss boom av både uppburna ledare och vanliga medlemmar som fallit från sina positioner, lämnat sina sammanhang och till och med tron.
Ibland behöver vi stanna upp och fråga oss om det är oss själva vi satt tro till, eller Gud?
En kyrka som till varje pris vill ”bevara sitt liv” lär mista det, men den som mister det för Kristi skull är i en bättre position.
En struktur som formas kring enskilda människors status, faller när de enskilda människorna faller. Är huset då inte byggt på en stadig grund åker det med av bara farten. Vi kan alltså inte bygga på någon annan grund än Kristus, hörnstenen själv.
Han faller nämligen inte, men tar upp oss när vi människor oundvikligen gör så.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR