Ledare

Gör skillnad på god och dålig ”nationalism”

Rädslan att förlora den svenska identiteten tycks vara en av de största faktorerna till att Sverigedemokraterna just nu står med båda fötterna på gaspedalen som Sveriges andra största parti (SCB).

Det är i alla fall en tes efter att ha försökt tolka förtroendemätningar som den i DN/Ipsos i helgen, och efter att under ganska många år försökt hitta ett mönster i samtal med människor som överväger att lägga sin röst på SD.

Svenskar är kanske helt enkelt mer rädda om det traditionellt svenska än vad vi själva tror. Mer nationalistiska i dess mest grundläggande betydelse.

Isåfall borde det vara vår plikt att utröna vad som är god kontra dålig nationalism och sedan ställa frågan till oss själva vilket av de två lägren som SD placerat sig i, och var vi själva sitter?

Även om SD numera fjärmat sig från att definiera sitt parti som nationalistiskt, till förmån för mer neutralt klingande ”socialkonservativa”, är det fortsatt ett parti på stark nationalistisk grund.

Som jag kan se det handlar det om en nationalism som gärna sätter gränser, för kulturyttringar, gentemot utländska medborgare, mellan ”svensk” och ”osvensk”. Exempelvis samer och judar är enligt ett kritiserat uttalande av partiföreträdaren Björn Söder, inte att räkna som del av den svenska nationen.

Eller som i principprogramet, vad som nog skulle kunna tolkas som en summering av partiets hela politik;

”Målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.”

Det är inte olagligt att önska den utopin, men jag menar att det inte för lättvindigt får accepteras i kombination med likhetstecknet att det motsatta skulle resultera i elimineringen av det svenska.

Rädslan av att betecknas som nationalistisk, eller ännu värre rasistisk har varit betungande under så lång tid att de enkla vägarna ut gärna fått tas.

Känslan är: Ingen flaggning i onödan, nationalsång i undantagsfall, nedtonade traditioner i offentligheten. Allt för att undvika att befläckas med nationalismens långa skugga.

Ta de löjliga debatterna kring Lucia. Påhoppen på lucior som till exempel haft annan hårfärg än blond, har slentrianmässigt besvarats med det märkliga påståendet att Lucia ändå inte har något med svensk jul att göra.

Så har Lucia degraderats till ett politiskt slagträ där det traditionella blir antingen nationalistiskt avskräde, eller det enda kittet som håller ihop Sverige.

Om vi skulle omfamna vad jag i brist på bättre ord kallar ”god nationalism” kommer vi ifrån den här typen av märkliga pseudodiskussioner.

Medan den dåliga nationalismen framhäver sin egen nation framför andra och nästan alltid landar i främlingsfientlighet eller förakt inför andra folk, bejakar den ”goda nationalismen” att det egna såväl som det främmande har lika värde och kan utövas med samma rätt.

Den ger varje människa rätt till sin historia, minnen, sånger och (lagliga)seder. Men ställer också dörren öppen för människor av olika kulturer att lära och påverkas av varandra.

Den samverkar gärna med demokratiska nationer som vill fred, människors frihet i tanke, tro och kulturell handling. Den står för en rättvis utveckling av länders välstånd utan att ta hänsyn till medfödda, ovalda, egenskaper som hudfärg, kön eller samhällsklass.

Jag älskar nationen Sverige för att det under århundraden varit ett av de mest öppna och bejakande nationerna i världen. Jag älskar många av våra traditioner men förstår att de inte alltid sett likadana ut och kommer förändras i takt med att nya intryck utvecklar oss.

Där kan Lucia åter få stå exempel. På fredag firar vi ett italienskt, katolskt 300-tals helgon. Och vi gör det på ett sätt som bara vi här uppe i protestantiska norden gör det. Pragmatiskt och väldigt svenskt på något sätt.

Kanske är det av den enkla anledningen att jag är rädd att förlora min svenska identitet som jag själv upplever det så främmande att lägga min röst på SD.

»Om vi skulle omfamna vad jag kallar ”god nationalism” kommer vi ifrån den här typen av märkliga pseudodiskussioner.

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne