KRÖNIKA Hur kan min längtan efter Gud få ett svar? Ofta är den djupaste undervisningen den enklaste.
Den medeltida kartursianmunken Guigo delar in det andliga livet i fyra steg. Målet är ”kontemplation”, det sista steget, där själen får uppleva gemenskap med Gud. Men på vägen dit behövs tre andra steg.
Ger min längtan näring
Det första steget är ”läsning”. Läsning har två syften enligt Guigo. Dels ger den min längtan näring. När jag läser Bibeln och god andlig litteratur så blir mitt mål tydligare och känns mera nåbart. Det för till det andra syftet. Läsningen förankrar mig i sunda sätt att tänka kring Gud. Möjligen kunde Guigo lita på sina böcker mer än vi kan lita på det oändliga utbud av både bra och dålig undervisning som vi har tillgång till. Men detta är en av bibelläsningens viktigaste funktioner.
Det andra steget kallar Guigo ”meditation”. För honom handlar det om att gå djupare in i de tankar som läsningen ger upphov till. Djupare både i texterna och i mig själv. Om vi läser bra böcker väcker det tankar både om vår tro och om våra egna djupa och ibland dolda motiv. Det är sådant som vi våga skärskåda. Då får våra liv riktning och fokus.
Risk för andligt högmod
Här uppstår dock en allvarlig risk. Läsning och meditation bygger upp mitt jag, gör att jag kan börja tro att jag behärskar det andliga livet. Här finns alltså risken för andligt högmod, kanske det allvarligaste hindret för den som vill närma sig Gud. Därför är det tredje steget i Guigos undervisning helt enkelt ”bön”.
Vad menar han med bön? Jo, helt enkelt att vända sig till Gud och be om det vi vill ha. Detta, menar kartusianmunken, gör att vi korrigerar hur vi tänker att vi förhåller oss till Gud. När vi inser att vi bara kan be, och Gud är den som ger, så motverkas vår tendens att komma med anspråk inför Gud. Det goda arbete vi gjort i läsning och meditation renas från prestationstänk som så lätt smyger sig in där.
Orsakat mycket huvudbry
När Jesus undervisar om bön lär han bland annat vi ska be ”utsätt oss inte för prövning”. Den raden har orsakat mycket huvudbry genom kyrkans historia. Lär oss inte all mänsklig erfarenhet att det är just i prövningarna som vi växer? Och Jesus säger ju på ett annat ställe att prövningarna måste komma? Vore det inte bättre om vi bad ”hjälp oss att klara de prövningar vi ställs inför”?
Att be att vi ska slippa prövningar är ett barns bön. Och jag tror att det är just det som är poängen. I bönen övar vi oss att komma till Gud som ett barn, som helt spontant och naivt ber om det hon eller han vill ha. Det kanske inte är så ofta som våra spontana önskningar förverkligas. Men, om vi ska tror Guigo, i stället öppnas vägen till kontemplation, där Gud ”avbryter detta bedjande och skyndar till själen som längtar efter honom”.
Bön utan meditation meningslös
Samtidigt säger Guigo att bön utan meditation är meningslös. Det vill säga, om vi tror att vi kan hoppa direkt till steg tre, utan bemöda oss med att tränga in i de svåra frågorna om oss själva och om Gud, så är risken att bönen blir en flykt snarare än ett genuint sökande efter Gud. Att bli som ett barn är inte det samma som att inte tillägna sig en vuxen tro.
Guigos undervisning är enkel, men att följa den är inte lätt. Kartusianerna lever hela sitt liv i detta arbete, isolerade från världen och i stor tystnad. Men det är inte volymen som avgör. Det Guigo pekar på är värdet av att söka en balans, en nog så viktig påminnelse för oss som lever i en allt oroligare värld.
Patrik Hagman
teolog och författare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR