Vi skulle just inleda ett seminarium i Vårdklockans kyrka på onsdag eftermiddag när nyheten om ett knivdåd nådde oss.
Det blev oroligt i rummet och vi frågade oss om vi skulle fullfölja. Men bara kort efter utsatt sid inleddes samtalet, efter att vi tänt ett ljus i ljusbäraren som brann under hela seminariet. Då visste vi inte att det var för Ing-Marie Wieselgren som vi bad. Vi stannade upp och tog in det som hänt, fick ge uttryck för sorg och oro, och fullföljde samtalet om demokrati.
Lämnar ett tomrum hos många
Ing-Marie som var överläkare och samordnare för psykiatri hos Sveriges kommuner och landsting var också en samtalspartner för många om psykisk hälsa. Det blir tydligt genom de många personliga inläggen på sociala medierna. Snabbt växer en stark och ljus bild fram av en mycket betydande människa vars röst blev tystad mitt i steget och som lämnar ett stort tomrum i personliga möten och i det offentliga rummet.
Stark relation till och med Equmeniakyrkan
Ing-Marie mördades på väg mellan två seminarier, på öppen gata vid knutpunkten Donners plats som så många av oss passerar flera gånger under en dag i Almedalsveckan. Det som inte fick hända hände, det som man tänker inte är möjligt när man ser poliser och Säpo varhelst man rör sig innanför ringmuren. Det blir en påminnelse om att det inte finns några garantier, att det inte går att skydda sig för allt ont. Och just därför behöver samtalen fortsätta, seminarier återkomma och inte minst måste rösten som talar för psykisk och existentiell hälsa höras igen. Det uppdraget är vi nu många som behöver bära vidare.
Vi sörjer med Ing-Maries familj, och med de många som hon stod i relation till och med Uppsala Missionskyrka, Equmeniakyrkan, som var hennes församling.
”Intet kan mig skilja från Guds kärlek, intet kan mig skilja från Guds nåd. Varken liv eller död, icke djupaste nöd kan mig skilja från Guds kärlek.”
Från Visby/ Joakim Hagerius, biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
Texten publiceras även på Equmeniakyrkan.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR