Upprop mot ett försämrat biståndsarbete

I över 50 år har det funnits en bred enighet om att avsätta en hundradel av landets inkomster (BNI) för internationellt bistånd och övertygelsen har ­varit djup om att dessa medel ska gå till långsiktigt utvecklings­arbete till de allra fattigaste och till människor i förtryck. En viktig del av detta bistånd har förmedlats genom svenska frivilligorganisationers olika nätverk och förgreningar.

Har redan frångått enprocentsnivån

Sverige har redan valt att frångå enprocents-nivån genom att numera anslå en årlig summa. När BNI ökar minskar nu andelen bistånd. Svenska bistånds­medel ska dessutom användas för att främja svensk export och svenska migrationspolitiska mål.
Genom att omdefiniera vår biståndspolitik har Sverige redan minskat på anslagen till kvinnors hälsa generellt och till FN:s arbete genom UN Women som arbetar med kvinnors rättigheter. Anslag till att informera allmänheten om biståndets betydelse och arbete för fred har också dragits in.

Centraliserad styrning

Det som nu har hänt är att regeringen har beslutat att riva upp alla avtal med de strategiska partnerorganisationer (SPO) som i dag utför en viktig del av det svenska utvecklingssamarbetet. I stället ska en centraliserad styrning och hantering av biståndet utredas som kommer kräva en ansenlig utökning av myndig­hetens (Sida) storlek.
I och med uppsägningen av existerande fleråriga avtal med svenska civilsamhällesorganisationer skapas en enorm osäkerhet bland närmare 2 000 samarbetspartners. Genom de långsiktiga relationer som de svenska folkrörelserna har i de utländska lokala nätverken finns en motståndskraft mot central korruption och vid skiften i nationella förhållanden avseende politiska lägen såsom exempelvis statskupper och militära maktövertaganden. Civilsamhällets roll är en annan än vad en central statlig aktör kan spela och tjänstemän från Sida kan aldrig ersätta samarbetet mellan folkrörelser med alla dess viktiga värden.

Ingen djupgående konsekvensanalys

Den svenska biståndsmodellen har varit framgångsrik. Någon djupgående konsekvensanalys av ”den historiska förändringen” som är på väg att ske finns inte och sker samtidigt som regeringen börjat använda bistånd för att finansiera svenskt exportfrämjande arbete genom Business Sweden. Denna verksamhet har inte ens fattigdomsbekämpning som mål och saknar krav på transparens och resultatredovisning, just det som regeringen så ofta återkommer till såsom viktigt.
Vi som skriver under uppropet har i decennier varit delaktiga i det svenskfinansierade biståndet på olika sätt. Arbetet har skett genom Sidas samarbete med kyrkor, fackförbund, människorättsorganisationer samt utvecklings- och bistånds­organisationer såsom till exempel Diakonia, PMU och Act Svenska kyrkan.

Förs in i skuggan

Som aktiva inom kyrkan läser vi orden att ”värna om änkan, den faderlöse och främlingen” samt texten om att se ”alla dessa mina minsta” från våra prediksstolar. Vi och alla andra borde ställa oss frågan om vad dessa ord betyder i praktiken. Vi befarar att viktiga värden nu på olika sätt förs in i skuggan och ur det svenska fokuset när biståndet byter riktning.
Vi vill göra våra medlemmar, gudstjänstbesökare, grannar och riksdagsledamöter uppmärksamma på detta. Vi upp­manar oss alla att inte stillatigande låta detta ske. Vi vill genom detta öppna brev uppmana riksdagens ledamöter att återgå till att sätta människor som lever i fattigdom och förtryck i fokus och återinföra enprocents-nivån för biståndet. Vi uppmanar våra kyrkor med dess medlemmar att agera för att detta ska kunna äga rum.

Att avsätta en hundradel av landets samlade inkomster i bistånd – 1 procent – beslutades 1968 och nåddes 1975. Målet har sedan dess nåtts utom några år på 1990-talet.
Biståndets mål: Att skapa förutsättningar för människor i fattigdom och förtryck att förbättra sin situation har nu kompletterats med att det även ska gynna svenska exportintressen.

Per Österberg
pastor i Equmeniakyrkan i Södra Nissadalen

Hans Andreasson
pastor i Kanalkyrkan, Sandviken

Daniel Berner
pastor i Svenska Alliansmissionen, ­Vetlanda

Sara Boström
församlingsmusiker i Vårdklockans kyrka, Visby

Marianne Boström
pastor i Equmeniakyrkan Götene

Torbjörn Bådagård
pastor i Missionskyrkan i Uppsala

Zandra Dukuly
pastor i Immanuelskyrkan i Halmstad

Claes Eriksson
pastor i Missionskyrkan i Luleå

Maja Floberg
pastor i Skårekyrkan

Karin Fritzson
pastor i Stuvstakyrkan, Huddinge

Nicklas Gideskog
pastor i Skillingaryds ­Missionsförsamling

Ulla Marie Gunner
pastor i Equmeniakyrkan, Stockholm

Frida Hellsing
pastor i Equmeniakyrkan i Kaxholmen

David Hjelmqvist
pastor i Equmeniakyrkan Hovslätt

Ulrika Johansson
pastor i Tabergs Missionsförsamling

Anna Ljung
pastor i Tjelvarkyrkan, Visby

Ann-Christin Lindholm
pastor i Vårdklockans kyrka, Visby

Elina Skarin
pastor i Equmeniakyrkan i Söderhamn

Andreas Sköldmark
pastor i Equmeniakyrkan i Kaxholmen

Ove Sommar
pastor i Abrahamsbergskyrkan, ­Stockholm

Martin Ström
pastor, Råslätts församlings­gemenskap, Jönköping

Svante Zettergren
tidigare pastor i Västerortskyrkan, ­Vällingby

Göran Sundquist
pastor i Orsa Missionskyrka

Daniel Wramhult
pastor och föreståndare, ­Immanuelskyrkan Jönköping

Claes-Göran Ydrefors
tidigare pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm