PERSPEKTIV. Det är stilla veckan och vi har gått upp till Jerusalem i den heliga fastetiden. Vi ges möjlighet att vandra de svåra stegen mot förnedring, lidande och död.
Det är en god vana att ta rygg på Jesus i stilla veckan, inte för att lidande i sig är något vi måste söka, men för att det hela tiden är en del av vår tillvaro. Ibland närgånget, men alltid någonstans i världen. Korsets skugga, som innefattar tortyr och död, är hela tiden verklig.
Fastetiden och dess crescendo i stilla veckan ger ord och tillfälle, om vi ger utrymme till det, att dela inte bara Jesu lidande utan det lidande som omger oss i vår världsvida mänsklighet.
Inte svårt att tänka sig in i
Nej, det är inte svårt att tänka sig in i hur Jesus gråter, inte bara över Jerusalem, utan över alla platser där människor skadas, förtrycks och lider.
I det heliga landet, som för tvåtusen år sedan var händelsernas centrum för det vi nu minns, och om några dagar firar i påskens uppståndelse, är lidandet enormt. Det heliga landet är ett trasigt land och lidandet är särskilt brutalt på den smala Gazaremsan.
Redan innan kriget som följde på Hamas fruktansvärda terrordåd i höstas levde civilbefolkningen under svåra förhållanden och med stora begränsningar. En ovanligt stor del av befolkningen är barn under 18 år och det är ofattbara rapporter som når oss om dödade, föräldralösa och svältande barn i Gaza.
Under årtionden har kyrkoledare från Jerusalem återkommande vädjat till världens kristenhet om stöd.
Sveriges kristna råds (SKR) styrelse gjorde ett uttalande den 22 februari som sammanfattningsvis är tre uppmaningar till människor med makt och inflytande; eldupphör i Gaza nu, frigivande av israelisk gisslan nu och humanitärt stöd utan dröjsmål. I uttalandet från SKR nämns hur den kristna närvaron i Gaza är på väg att försvinna helt då flera har dödats i kriget och andra har flytt.
Baptistkyrkan fungerar som fristad
Vi har tidigare kunnat läsa i Sändaren om att baptistkyrkan, som är en av tre befintliga kyrkor i Gaza, är illa åtgången och som samtidigt fungerar som en fristad för civilbefolkningen, oavsett religion.
Den kristna närvaron blir allt svagare i Palestina och under årtionden har kyrkoledare från Jerusalem återkommande vädjat till världens kristenhet om stöd för att kyrkor och kristenhet ska förbli i det land där vår frälsare en gång föddes.
Ekumeniskt följeslagarprogram
Kyrkornas världsråd svarade på den vädjan 2002 genom det ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina. Sveriges kristna råd har i dryga tjugo år sänt ut följeslagare för att i tre månader leva med befolkningen och som internationell närvaro verka för fred och säkerhet.
Men det räcker inte, hoppet om fred och försoning blir allt svagare för såväl Palestinier som Israeler som vill se en framtid i samexistens. Så låt oss lägga till ytterligare en uppmaning till människor med makt och inflytande att med all kreativitet söka fred för Palestina och Israel.
Inte en stilla önskan
Det är inte en stilla önskan så här i stilla veckan. Nej, det är ett rop som, förutom lidandet i världen och i Gaza, rymmer min egen begränsade förmåga att åstadkomma förändring i de riktigt stora frågorna.
Jag håller mig stilla tillsammans med Jesus och låter världens lidande beröra. Jag ska lägga vanmakt och oförmåga vid korsets fot och be med enkla ord från en palestinsk bön från Gaza om fred och om nåd.
Fredens Herre, ge oss fred. Nådens Herre, ge oss nåd.
Karin Wiborn
biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR