Mitt i vinterkylan rapporterade Sveriges Radios korrespondent i New York att snö-skottningen av trottoarer var bättre i världsstaden än i Stockholm. Samtidigt granskade Sveriges Television Ingvar Kamprad och hans olika sätt att undvika att betala skatt i Sverige.
Dessa till synes helt obesläktade nyhetsrapporter har det gemensamt att de båda egentligen handlar om ägande och samhällsansvar.
I New York kan gatorna vara överfulla av snö men trottoarerna skottas av portvakter och affärsbiträden för att husägare och näringsidkare har ansvar för att hålla ingångar fria. Det behövs för kontakter och affärer. Men där finns också ett rättsligt ansvar att ingen ska slå sig och halka. Det har utvecklats en skadeståndskultur där producenter och ägare kan stämmas av brukare. Man måste hålla rent eller åtminstone varna. Därav alla varningsskyltar om halkiga golv
i amerikanska offentliga miljöer.

I Stockholm är i bästa fall gatorna plogade men trottoarerna oframkomliga. Portvakter finns inte och affärsinnehavare hoppas på gatukontoret. Bara för hotande istappar från tak känner ägarna riktigt ansvar. Att gator och järnvägsspår ska vara farbara tar vi för givet eftersom vi betalar skatt och räknar med att det allmänna tar ansvar för att det fungerar.
För storföretagaren och miljardären Ingvar Kamprad är skatterna i Sverige för höga. Därför har han som andra med betydande förmögenheter ägnat avsevärd möda åt att hitta vägar att lagligt undvika skatt. Det är ett logiskt beteende för den som ser äganderätten som central bland de mänskliga rättigheterna.
I högskattesamhället med stora allmänna åtaganden är normen att vi ska betala skatt men inte behöva engagera oss så mycket personligt. Av de riktigt rika krävs inte heller några särskilda egna åtaganden, även om vi har en trevande diskussion om sponsring. Sådant skulle snarast kunna äventyra de offentliga prioriteringarna. Vi upprörs inte när rika flyttar till Monaco och låter dem vara, inte sällan med samma beundran på distans som inför kungahuset.

I samhällen med låg skatt och stark betoning av äganderättens okränkbarhet också vad gäller skatteuttag, ska människor på eget initiativ ta hand om familj och varandra. Men det finns också en normbildning i länder som USA där den rike anmodas donera betydande summor till allmännyttiga ändamål som utbildning och vård. Den gode miljardären i USA betalar kanske lika litet i skatt som Ingvar Kamprad men han förutsätts skänka några miljoner per år till sin gamla skola.
Högskattesamhället är inte längre lika givet i Sverige. Särskilda skatter på rika är borta. Vi hoppas inte längre på gatukontoret i snöröjningen. Men fortfarande gäller som huvudnorm att det offentliga ska stå för samhällets stora åtaganden.
De rika lever just nu i den bästa av individualistiska världar. De har fått mindre skatt men har inte hamnat under politiskt-moraliskt tryck att ta ansvar på annat sätt. Så kan det inte vara i längden. Vi måste få en ny bredare normbildning i samhället om privat ägande och samhällsansvar.

ANDERS MELLBOURN