Återigen svälter miljontals människor i östra Afrika. Jordbrukspriserna stiger i hela världen och sätter press på fattiga inte bara i Afrika. Råvaruspekulationer på finansmarknaderna gör läget än svårare. Klimatpåverkan är sannolikt en orsak till att perioder av torka och översvämningar kommer allt tätare och blir alltmer ext-rema.
Att människor fortfarande svälter i världen är en skandal och en skamfläck för alla våra samhällsformer. Efter årtionden av dramatisk ekonomisk tillväxt, globalisering med utökade internationella kontakter och beroenden och därtill stora vetenskapliga framsteg inom växtförädling finns inga ursäkter för det världens tillstånd som råder. Vi kan ha olika uppfattningar om ekonomisk fördelning och våra samhällens utformning. Men att medmänniskor inte ska svälta borde vara en självklar allmänmänsklig värdegrund.

Att internationella biståndsorganisationer i detta läge har svårt att få in tillräckligt med pengar till nödhjälp i östra Afrika är ytterligare ett uttryck för denna skandal. Att de rika ländernas jordbruks- och fiskepolitik genom subventioner och handelsbegränsningar förvränger marknader och förhindrar utvecklingen av hållbara jordbruk i fattiga länder är ännu en sten på bördan. Att mycket bistånd försvinner genom korruption och stölder visar samtidigt att mänsklig snikenhet frodas överallt, också närmast de mest utsatta.

Men svältkrisen är härtill Afrikas egen. För att bryta djävulscirkeln av återkommande hungerkatastrofer krävs en grundläggande förändring av sociala mönster och maktförhållanden. Makten över marken och marknaderna, hoppet om att kunna förändra och utveckla, måste föras över till bönderna, framför allt till kvinnorna på landsbygden.
Huvudproblemet för världens livsmedelsförsörjning är inte att livsmedelspriserna är för höga. Det är att de fattiga bönderna inte äger sin mark och får betalt nog för att se möjligheten att odla mer och bättre och så få i gång en utveckling.

I detta ligger också att upprätta kvinnorna och erkänna deras rättigheter. De sociala strukturerna i de afrikanska landsbygdssamhällena återspeglar fortfarande uråldriga mönster där män ansvarar för jakt och krig och bestämmer, medan kvinnorna är hemma, föder barn, odlar jorden och saknar makt.
De stora revolutionerna i tredje världen, som Maos i Kina, har börjat med att mobilisera fattiga massor på landet för att störta kolonialvälden eller feodala furstar i städerna. Men väl vid makten har revolutionärerna inriktat sig på att försörja stadsbefolkningar och hålla nere livsmedels-
priserna. På landsbygden har de tvingat fram kollektiviseringar och regleringar som knäckt produktionen och berövat människor deras drivkraft och inspiration till utveckling.
Vi måste fortsätta att kräva rättvisare handelspolitik i världen och bättre
bistånd. Men den internationella solidariteten måste tydligare riktas mot den enskilda jordbrukaren och kvinnan på den afrikanska landsbygden. ¶ 

ANDERS MELLBOURN