Respekten för varandras ­olikhet en grund för vår frihet

På 1800-talet handlade det i hög grad om att staten höll sig med en egen kyrka och av olika skäl såg med misstänksamhet på de medborgare som prövade nya vägar och inte fogade sig i enhetsstaten. Det tog 150 år innan staten insåg att det rimliga var att förhålla sig neutral i frågan om trostolkning och ge stöd åt medborgarnas mångfald och olikhet.
Dock har neutraliteten fått en del märkliga tydningar i vår tid. I stället för att hålla sig neutral till olika uttryck och former för trosuttryck eller avståndstagande från religion har själva neutraliteten blivit den nya ”religionen”. Att ha en religiöst baserad syn på samhälle och människors gemenskaper anses som något suspekt. Kristna och muslimska organisationer ska, för att komma i fråga för till exempel statligt stöd för viktiga samhällsfunktioner, agera närmast som icke­religiösa organisationer. Omvändelse, livsstilsförändringar, medlemskap eller uttryck för olika trostolkning betraktas som något otillbörligt.

Staten bör vara neutral

Staten bör vara neutral oavsett om en organisation ägnar sig åt bandy, ridning, schack, simning eller folkdans. Det är det som är neutralitet, inte att förbjuda vatten eller boll. Att promota jämställdhet, demokrati och ickediskriminering kan ju göras oavsett om dom simmar, rider ­eller springer efter en boll.
Idén är rimligen att hålla olika organisationers olikhet under armarna, att se värdet av att människor att engagerade sig, gav av sin tid och sina resurser för att bidra till ett gott gemensamt samhälle.
Däremot är det naturligtvis möjligt för staten att då den till exempel lämnar bidrag till organisationerna för utförd verksamhet eller beredskap, att ställa de krav den önskar, som även då ska vara neutrala. I statens intresse finns då främst ansvaret att värna medborgare mot förtryck, godtycke, diskriminering och kränkningar. Ett sådant statligt ansvar är att värna människors rätt att inte vara medlem i en organisation de inte vill vara en del av. Och det kan ju göras utan att dra kärnan ur till exempel de religiösa organisationerna.

Närmast antireligiös hållning

Vi ser nu hur denna närmast antireligiösa hållning får en del märkliga resultat i till exempel debatten om religiösa friskolor, organisationsstöd för ungdomsorganisationer och för de kyrkligt kopplade biståndsorganisationerna. Det är ju inte neutralt att kräva att det ska gå lika bra att simma i schackklubben som i simklubben. De får ju samhällets stöd just för att de är olika.

Att ha en religiöst baserad syn på samhälle och människors gemenskaper anses som något suspekt

Det här resonemanget för oss fram till ytterligare en fråga som är aktuell, nämligen yttrandefriheten. I svensk lagstiftningstradition är de olika friheterna i princip utan gräns; yttrande-, demonstrations-, mötes- och föreningsfriheterna. De får inte inskränkas. De tar främst sikte på medborgarnas rätt att kritisera staten och överheten. I svensk lag formuleras det oftast: Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt… De ger dock inte rätt att bryta lagen genom kriminella handlingar, kränkning, diskriminering eller förtal. Friheten når en gräns då den i alltför hög grad begränsar andra människors frihet.

Del av grundläggande värderingar

Enkelt uttryck kan man säga att frihetslagstiftningen tar sikte på hur vi umgås och att alla får utrymme för sin frihet och rätten att säga ifrån.
För många av oss är den tro vi bär helig, och en del av våra grundläggande värderingar. Den måste respekteras. Att bränna Koranen är en kränkning. Att i yttrandefrihetens nämn bränna en bok är minst sagt tveksam ­politik, det tryckta ordet är möjligen den yttersta gestaltningen av just yttrandefrihet. Vi behöver respektera varandra, men inte acceptera att vår frihet kränks.

Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan