Debatt

Priset för synlig enhet är fortfarande för högt

Med glädje har jag läst Olle Kristenssons replik (Sändaren 12/2020) på min insändare om behovet att säga ”Jag är kristen, men jag är inte sån” (Sändaren 11/2020). När jag tänker på Sveriges kristna råd så tänker jag på samlande kyrkliga upprop mot obarmhärtig flyktingpolitik och på de inblickar i kristna syskons verklighet som ekumeniska böneveckan erbjuder oss. Saker som jag är glad och tacksam över. Men Olle Kristenssons replik erbjuder inget svar till de frågor som bränner i mig, och som jag gav uttryck för i min insändare.

Vad som sker i Sveriges kristna råds styrelse har mycket liten inverkan på livet för de unga som SKR-rapporten ”Unga troende i samhället” handlar om. Det är inte konstigt eftersom ekumenik är något mycket större och mer okontrollerbart än Sveriges kristna råd. SKR tillsammans med alla våra kristna kyrkor och organisationer erbjuder som regel bara en uppifrån initierad diskussion om (ibland) kontroversiella teologiska frågor, men gemene man lever ett liv där de diskussionerna kommer från andra håll.

Olle Kristensson avslutar sitt svar med orden ”Arbetet för kristen enhet bejakar mångfalden och respekterar olikheterna”. Vad betyder det egentligen? Vad förväntas av mig och av informanterna i SKR:s undersökning när uppfattningarna går starkt isär? Betyder dessa slutord att vi ska ta vår uppfattning i den aktuella frågan på allvar, och kanske ta strid för den? Eller betyder det att vi som Luther ska lyfta på hatten och gå förbi, och bara tänka att vi är en mångfald av olika tankar och att vi nöjer oss med att respektera olikheterna? Är det olikheterna som behöver vår respekt, eller är det vår rätt att vara och tänka olika som behöver respekteras? Märk väl att det inte alls är samma sak.

Jag menar att Olle Kristensson med sina slutord snarare bekräftar min oro att vi alltför gärna sopar våra olikheter under mattan. Att försäkra att så inte sker eftersom teologiska olikheter diskuteras på styrelsemöten duger inte.

Saken är den att min fråga inte alls riktar sig till SKR, till kyrkliga styrelser och organisationer som verkar för ekumenik, och där gör ett förträffligt arbete. Min fråga riktar sig till oss alla i den spretiga mångfald som är Kyrkan. Tillåt mig att formulera om den i ett antal delfrågor.

I vilken mån har den tro du uttrycker i ditt liv sina rötter i din reflektion, dina erfarenheter, din brottning? I vilken mån är den resultatet av hur du uppfattar att din omgivning förväntar sig att du ska tro, och uttrycka denna tro? Känner du dig fri att säga emot när den kristna tron formuleras, uttrycks eller beskrivs på sätt som du inte kan stå för? Eller blir det oftast att du tiger för husfridens skull?

Kyrkans mångfald omfattar alla tänkbara svar på de frågorna. Det innebär att en del känner sig fria att tala högt om sin tro medan andra tiger still för att inte riskera att de egna orden resulterar i en utstötning från gemenskapen. Därför undrar jag om inte den citerade informantens ord i SKR:s undersökning kan bli ett evangelium för de som nu väljer att tiga för den kyrkliga husfridens skull. För kanske är det helt rätt och riktigt att som hon säga: ”Jag är kristen, men jag är inte sån...”! Kanske skulle tillvaron bli lättare, för henne och andra troende i vardagen, om det blev mer och mer vanligt att höra uttryck som ”Jag är visserligen också kristen, men det där håller jag verkligen inte med om!”, och kanske skulle då den sekulariserade svensken förstå att generaliserande omdömen om kristna och om Kyrkan inte funkar! Kanske skulle det öppna upp för verkliga samtal. Inom så väl som utanför Kyrkan.

Claes Eriksson

pastor i Equmeniakyrkan Hallsberg

Känner du dig fri att säga emot när den kristna tron formuleras, uttrycks eller beskrivs på sätt som du inte kan stå för?

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Debatt

Mer inom samma ämne