En intervention i det plågade Syrien rycker allt närmare. Kanske har det redan skett när du läser denna tidning. Eller så har världssamfundet  än en gång vridit sina händer, samfällt ryckt på axlarna och gått vidare. För det tycks att inte bara mannen på gatan, eller i det här fallet, kvinnan vid datorn, har svårt att ha några åsikter om exakt hur, eller om, en sådan intervention skulle genomföras. Våld leder som bekant till mera våld. Och att skjuta missiler mot en chockskadad befolkning i ett par dagar är en föga tilltalande kompromiss.

Särskilt inte utan FN-mandat. Liken må staplas på gatorna, FN tycks ändå alltid bakbundet av politiska hänsyn och maktspel. Men att något måste göras är vi nog alla överens om, alla vi som blundat oss förbi tv-bilderna från gasattackens  Ghouta eller tagit till oss att tre miljoner barn tvingats fly från Syrien.

 Men hur många förhandlingsdelegationer har ryckt i Assads dörr? Hur många gånger har rebellerna  tvingats lyssna?  Hur många lösningsförslag har lagts fram? Och under tiden — vad sägs om vapenembargo, flygförbudszon och tvångsförhandlingar? För bomber lär inte lösa infekterade och komplicerade konflikter. Den tilltagande förföljelsen av kristna i Mellan östern, som tycks öka så fort en diktator faller, ger syn för sägen. Många, också de kristna på plats, hoppades att den så kallade arabiska våren skulle göra skillnad. Men det blev inte bättre, utan sämre.

I Egypten har ett 70-tal kyrkor vandaliserats eller satts i brand, koptiska hem och affärer attackerats efter att de kristna getts skulden för att den islamistiske Mursi störtades. I Irak tvingades omkring en miljon kristna fly för sina liv efter Saddam Huss-eins fall. De som finns kvar har retirerat till särskilda områden där de hoppas att bättre kunna skydda sig.

 Situationen är likartad i Iran, Saudiarabien, på Västbanken, i Gaza -— och i Syrien.

Och om vi höjer blicken lite är det lätt att konstatera att våld, trakasserier och diskriminering är vardag för hundratals miljoner kristna, inte bara i arabvärlden. Rapport efter rapport från internationella organ slår fast att situationen är minst sagt oroväckande i många instabila, fattiga eller diktatoriskt styrda länder. Under tiden tiger vi. Att försvara i sammanhanget relativt besuttna kristna med rötter i det imperialistiska väst gentemot fattiga och outbildade muslimer har känts skämmigt, och för många religiöst obevandrade, svenskar fel.

En mediasökning, som Svenska Dagblad- ets ledarsida gjort i Sveriges sju största tidningar, visar att ordet kopter nämnts 422 gånger sedan år 2000, syrianer 557 gånger och assyrier 783 gånger. Om palestinier har det skrivits 21 408 gånger. Vad epitetet kristna palestiner ger för utslag är inte känt.

 Att skydda muslimska palestinier är alltså politiskt korrekt. Att stå upp för de kristna är det inte. Och detta trots att problemet inte är en isolerad företeelse.  För i nästan alla länder där kristna förföljs har även andra religiösa grupper, och oliktänkare, problem.  Denna olikhet har kunnat hanteras, med exempelvis speciallagar, under hårdföra diktaturer. När makten och kontrollen släpper slår hatet och rädslan ut i full blom. Då är det vår medmänskliga plikt att reagera. ¶